Ja, men HD då?

HD – Höftledsdysplasi, innebär dålig passform mellan höftledsskålen och lårbenskulan. Det här brukar benämnas som en sjukdom. Sjukdomen yttrar sig kliniskt som hälta men oftast pratar man inte om funktionella fel hos hunden när man pratar om HD, utan om fenomenet som syns vid en röntgenundersökning.

HD är något som oftast drabbar stora och tunga hundraser, exempel är rottweiler, berner sennen, jämthund och gråhund. Våra spetsraser är små och lätta, så vi har inget utbrett problem med hälta hos dem. Skulle man däremot välja att röntga våra raser utan att det finns egentliga fel hos dem så skulle man snart se att det finns en normalvariation i hur väl höften passar ihop där en del hundar skulle benämnas som sjuka trots att de inte alls uppvisar några sådana symptom.

Vid röntgen tolkar en veterinär bilden och gör en bedömning på en skala från A till E om HD-status enligt följande.

A. Frisk, men mer frisk än B
B. Frisk, men mindre frisk än A
C. Lindrig dysplasi
D. Måttlig dysplasi
E. Kraftig dysplasi

I raser som saknar hälsoprogram för HD får hundar med E inte användas i avel. De hundar som har D-status får bara paras med en hund som har A eller B, detta enligt SKK:s grundregler för avel. Det innebär att hundar med C alltså inte beläggs med avelsförbud och inte heller D, men där inträder alltså restriktionen att den andra hunden i parningen måste vara röntgad och ha HD-status  A eller B. Om man har en hund med grad C i en ras som inte omfattas av hälsoprogram får den alltså paras med vilken som helst hund så länge den inte uppvisar kliniska besvär (dvs hälta). Partnern behöver alltså inte vara röntgad alls.

Hur kan det vara så här? Enligt SKK är det “omöjligt att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD.” Röntgentolkningen som görs har alltså inget med att göra om hunden har besvär. Det är så att man tycker sig se en ökad risk för hundar som får grad C eller D om man använder andra hundar än grad A eller B i aveln. Men det är också så att man får ungefär samma fördelning av C- och D-avkommor även om man parar hundar som är av grad A och B. Skillnaden är så liten att man bestämt sig för att konstruera indextal för HD för ett antal raser. Då inför man regeln att hundar med grad C bör ha ett förväntat index i kombinationen som överstiger 100 – rasens genomsnitt. Om rasens genomsnitt är grad A, vilket är det normala för nästan alla raser, så måste en parning med en hund av grad C leda till avkommor som har övervikt av grad A, som är större än rasens normala utfall. Till detta ska man då lägga att om man parar två hundar av grad B så förväntas man få runt 50 % av avkommorna med grad A. Avkommorna kommer alltså att bli bättre än båda sina föräldrar i 50 % av fallen. 


Insikten om att avkommorna blir bättre än sina föräldrar talar för två saker. Dels talar det för liten grad av arvbarhet och dels talar det för en liten grad av ärftlighet. Arvbarhet är ett mått på i vilken utsträckning variationen för en egenskap i en ras kan förklaras med släktskap till andra med samma egenskap. Ärftlighet innebär helt enkelt att egenskapen i sig är genetisk. Det är ingen självklarhet att egenskaper vi ser hos våra hundar är genetiska. Vi vet sen länge att exempelvis bortfall av vissa tänder inte visar någon ärftlighet alls och alltså inte är något vi kan styra över i aveln.

Nu är det så att i en ras med liten variation i höftledsstatus, där de allra flesta är grad A, så kommer vi inte kunna påvisa några skillnader för den egenskapen. Följden av det blir att vi får låg arvbarhet. Arvbarheten för HD brukar anges till 40 %, vilket innebär att 60 % av den variation man ser i en ras kan förklaras med andra faktorer än släktskap. Det kan vara faktorer som träning och kost.

Om bara 40 % av variationen i en ras kan förklaras med släktskap, hur kan man då införa så hårda krav för avel att hundarna måste sövas och röntgas även om de inte har kliniska problem (hälta)? Orsaken borde rimligen vara att det är vanligt att med kliniska symptom, dvs att man ofta ser halta hundar. Det här verkar inte stämma med röntgenresultaten. Ett antal raser är utvärderade de senaste 20 åren och förekomsten av grad E (den enda grad som egentligen utesluter avel) ligger mellan 0,2 % (jämthund) och 1,6 % (berner sennen) enligt bilden som är lånad från SKK:s utvärdering av index för HD.


Screenshot 2020-03-19 at 19.31.57

I raser där man använder index i aveln kan man kanske (!) se en ändring de senaste 20 åren, dvs att index ökar med tiden tack vare att man parar på hundar som mestadels har grad A. Med andra ord: trots att man nästan uteslutande parar på hundar av grad A kan man inte se någon tydlig förbättring av rasens genomsnittliga HD-status. Det är också så att om man skulle slå en tärning om vilken hund man skulle para med, så skulle det med mycket låg sannolikhet bli en hund med grad E; bara 2 parningar av 1000 skulle inträffa vid ett slumpmässigt urval bland jämthundar.

Om det nu är så att HD visar låg arvbarhet och låg ärftlighet, måste man fråga sig om det ens är rimligt att ha HD-program överhuvudtaget. Avelsrestriktioner måste vägas mot de vinster som man får inom en ras och vilka förluster man gör. Grundregeln inom SKK är att man inte får para hundar som uppvisar kliniska symptom. Alltså, en enkel grundregel är att  inte para en sjuk hund. För normala hundar som våra spetsar är det också detta som gäller. Vi avlar inte på hundar som har hälta. Nu finns det de som tycker att “om vi röntgar våra hundar så ser vi att det finns fall av grad C, D och E även hos våra hundar och då är vi jätteduktiga som kan låta bli att avla på dem”. Det är goda intentioner bakom såna tankar, djuren ska inte lida. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, för det är alltså så att SKK själva säger att det inte går att avgöra hälsostatus med hjälp av en röntgenbild och det är så svårt att ens se någon skillnad i avelsresultat att man måste konstruera avancerade index för att kanske kunna se en skillnad över tid. Det enda man klarar av genom att införa ett test på spetsar är att hålla veterinärerna sysselsatta och införa ytterligare restriktioner på små jakthundsraser, där det inte ens finns problem och när vi borde fokusera på positiva egenskaper som hur trevliga de är eller hur goda jakthundar vi får fram.

Vi ser att det är några spetsar som undersökts för HD och utfallet är lite varierande. Alla grader finns. Gemensamt för de som undersökts är ofta att de används till klövviltsjakt. Det verkar som att folk som håller på med jaktformen tror att det i sig kräver HD-röntgen när det i verkligheten är så att det är rastypiska besvär som beror på hundrasens storlek i först hand. Nu råkar de flesta älghundarna vara stora, så problemet hör ihop med det, men jagar man älg med en liten hundras behöver man inte alls röntga sin hund.


Vad skulle man vinna på att screena våra spetsar? Ingenting; vi skulle se att det finns en variation inom rasen men det skulle inte leda till friskare hundar. De kan nämligen inte bli mer än friska. Det är också anledningen till att vi inte röntgar våra hundar, de har helt enkelt inga besvär (på rasnivå). Enskilda hundar kan naturligtvis ha besvär men det är en helt annan sak. Vi vet att det inte går att förklara HD genom släktskap och det vore därför idiotiskt att införa en avelsrestriktion för denna egenskap. Avel måste alltid bygga på att egenskapen faktiskt är ärftlig och dessutom går att kontrollera i aveln. Det finns andra sådana restriktioner som vit bröstfläck hos finsk spets eller tandbortfall hos båda. Man kan para två hundar som saknar flera tänder var och få helt fulltandade avkommor eftersom det inte förklaras av genetiska faktorer. På samma sätt kommer man i alla biologiska värden hos våra hundar som vi klarar av att mäta också se en variation, men alla är inte ärftliga.

SKK säger i sin sammanfattning i utvärderingen av HD-index att “Andelen dysplastiska hundar är relativt konstant, med undantag för viss minskning av andelen måttliga och grava dysplaster i flera av raserna”.

Innebörden av detta är man trots HD-röntgen inom dessa raser under mycket lång tid och ett så grundligt arbete med problemet att man även har konstruerat avancerade index, så sjunker inte antalet hundar med grad C, D och E. Det går alltså inte att med avel styra andelen hundar som anses som dysplastiska genom röntgentolkning.

Här är länk till utvärderingen: https://www.skk.se/globalassets/dokument/uppfodning/utvardering-index-2012-2015.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s