Norrbottenspetsen är en svensk jakthundsras som bildades 1967 och några år senare erkändes rasen även i Finland. Rasens moderna ursprung är en hundras som hette Norrbottens skällande fågelhund som fick sin rasstandard skriven under första årtiondet av 1900talet.

Artikel ur Svenska Dagbladet 1911 där det utlyses 100kr i pris till bästa Norrbottens skällande fågelhund på stockholmsutställningen.

Två världskrig med mellanliggande ekonomisk depression ihop med starkt sjunkande pälspriser gjorde att rasen ansågs utdöd och avregistrerades. Det är ur spillrorna av denna ras som några entusiaster hittade ett 100tal individer som kallades till rasmönstring och utgjorde rasens start.

Redan 1946 efterlystes på detta sätt rasrepresentanter för Norrbottens Skällande Fågelhund. Det är 30år före Finland kom på tanken att erkänna rasen så det är utan tvivel ur denna synvinkel en helt svensk ras och det är tack vare svenska entusiasters arbete som rasen idag existerar.

 I Dagens Nyheter från 1966 meddelas att 6st hundar ställts ut.

En av de hundar som ställdes ut 1966 – Blondie av Bjerkefall. Redan här nämns det att rasen även kan ha svarta tecken mot vit bakgrund. Blondie hade dock gula fläckar.

Rasen har sannolikt en minst tusenårig historia som fågel, ekorre och pälsviltshund över hela Nordkalotten, från norska atlantkusten och in i Sibirien och även om rasen bildades i Sverige har Finland var starkt bidragande genom åren till rasens fortlevnad och utveckling.

En bild från Archangelsk i Ryssland tagen 1887 som kan fungera som ett bevis på att hundar som liknar det vi idag kallar Norrbottenspets har använts som jakthundar på Nordkalotten under mycket lång tid.

I Finland har stamboken hela tiden varit öppen och är det än idag vilket medfört att hundar som inte varit tillåtna att registrera i sverige åter tagits in som rasrena hundar i Finland. Det har också medfört att blandraser typats in i rasen och då bland annat fört med sig en sjukdom som annars bara finns hos stövare (ataxi). Det kan sägas vara på gott och ont som dessa intypningar görs. De bidrar i bästa fall med nyttiga gener för rasen och helt klart är att några av rasens främsta jakt- och avelshundar har en eller flera nyligen intypade hundar i sin stamtavla. Rätt genomförda är dessa intypningar mycket värdefulla för rasen. Den senast intypade hunden i Sverige hette Katja och togs in i rasen 1984 och föddes 1980.

Norrbottenspetsen är genetiskt programmerad främst för att jaga skogsfågel och i sina bästa stunder så är den en utpräglad lyssnare som på flera hundra meters håll hör vart en fågel slår in i ett träd. Några individer kan utvecklas till att bli mycket bra hundar i jakten på mård och även annars kan man räkna med att nån gång ibland få ett mårdstånd eller att man har en hund som försöker gräva sig ner i ett gryt till mården. Ett fåtal norrbottenspetsar blir hyggliga älghundar. I Finland startas ett någon enstaka hund på prov varje år och ungefär en handfull har gått till pris genom historien.

Parallellt med Norrbottenspetsen fanns förr en helt svart liten jaktspets som gick under namnet kalixspets. Även den efterlystes samtidigt som Norrbottenspetsen men den ser tyvärr ut att ha gått förlorad.

Till utseendet är Norrbottenspetsen en liten till medelstor spetshund med ideal mankhöjd mellan 40 (tik) och 47cm (hane). Den har vit grundfärg på pälsen som är ganska kort och har riklig underull. Förutom det vita ska det det vara färgade uppbrutna fällt på bålen, runt ögonen och öron. Fälten kan vara i flera färger men fält i brunt, brungult och brunrött skall eftersträvas. Svart är vanligt förekommande, oftast som en fläck på svansen.

Benstommen ska vara kraftig med kraftiga tassar. Hunden ska ge intryck av att vara en allert och tålig jakthund som klarar av besvärlig terräng och dåligt, blött, snöigt och kallt väder. Det ska vidare vara en tydlig könsprägel och det ska inte råda nåt tvivel om att det är en norrbottenspetshane du har framför dig. Det skall visas både till hållning och ett maskulint utseende.

Norrbottenspetsens funktion är att fungera som jakthund. Det är en av de viktigaste sakerna man lär sig av att läsa standarden. Endast via utvärdering av jaktliga egenskaper kan rasens fortlevnad garanteras vid avel. I andra hand kommer de exteriöra kraven, utan jaktlig funktion är rasen att betrakta som utdöd även om den skenbart hålls vid liv i utställningsringen eller vid agilitybanan.