Avelspolicy

Som innehavare av kennelnamn så är jag som uppfödare skyldig att följa det regelverk som satts upp av min FCI-anslutna hundorganisation. I mitt fall eftersom jag bor i Norge så är det Norsk Kennel Klubbs regler som jag har att förhålla mig till. Förutom det så bör jag också följa den rasklubb som finns för Norrbottenspets. När det gäller rasklubb så finns det tre klubbar som har avelspolicy för rasen som skällande fågelhund och det är NSFN i Norge, SSF i Sverige och SPJ i Finland. Därtill så kan jag själv ha en uppfattning om hur avel bör bedrivas. Jag väljer därför här att redogöra hur jag ser på avel i kombination med de regler jag har att följa.
I NKKs etiska grundregler sägs i punkt 1:

Avl og utvikling av hunderaser skal
baseres på langsiktige mål og sunne
prinsipper slik at avlen fremmer god
helse, godt temperament og rasetypiske
bruksegenskaper

Egentligen behöver det inte göras mer komplicerat än så men olika personer kan lägga olika betydelse i exempelvis ”god helse”. För mig (och alla andra) så gäller då NKKs punkt 4.1:

Bare funksjonelt, klinisk friske hunder
skal brukes i avl

Det betyder att om man gör de hälsoundersökningar som rekommenderas för rasen – ögonlysning och patellakontroll – så avlar man normalt inte på hundar som inte klarar dessa kontroller utan anmärkning.

Om vi återvänder till NKKs portalparagraf som jag citerat ovan så väljer jag här att redogöra i punktform för hur jag ser på de olika faktorerna god hälsa, gott temperament och rastypiska bruksegenskaper. Jag tar dessutom gärna med ytterligare två faktorer och det är fertilitet och exteriör.

God hälsa:

Med god hälsa menar jag att man parar  i kombinationer så att de valpar man föder upp har goda chanser att inte behäftas med ärftliga defekter eller sjukdomar. De tre olika rasklubbarna i respektive land har lite olika syn på hur man får till detta. Jag har valt att använda SPJs hälsotal för de parningar jag planerat/planerar. De använder matematiska modeller för att bedöma risk för Epilepsi, Ögondiagnos, Patellaluxation samt beräknar inavelsgrad över 7 generationer.

Epilepsitalet grundar sig på ett antagande om att nedärvningen är autosomalt recessiv. I verkligheten är man inte helt säker på att det är så men eftersom införandet av talet och ett gränsvärde för hur högt det skall vara har sänkt rasens genomsnittliga tal ganska snabbt så kan vi torrt konstatera att det fungerar – oavsett hur den verkliga nedärvningen fungerar. I den här modellen tilldelas varje hund i en stamtavla bokstäver och tal utefter om den har avkomma med epilepsi, halvsyskon med epilepsi osv. En hund som har en avkomma med epilepsi tilldelas exempelvis bokstaven J och 0,5 i talvärde, en hund som har ett syskon med epilepsi får bokstaven S och också 0,5 i talvärde.

Din hunds ep-tal ärvs sedan med partnerns värde adderat och dividerat med 2. Dvs om din hund har 0,8 i ep-tal och partnern har 0,12 så får avkomman ett beräknat tal på 0,46. Detta givet att inte exempelvis partnern har en avkomma från en tidigare kull med epilepsi (dvs bär på bokstaven J), då ärver avkomman dessutom bokstaven p som somboliserar halvsyskon med diagnos samt ger ett talvärde på 0,25. I exemplet ovan så skulle alltså avkomman fått ett epilepsital på ((0,8+0,12)/2)+0,25=0,71

Talet är en indikation på hur stor sannolikhet det är att hunden utvecklar epilepsi, men även de hundar som faktiskt har diagnos får ett tal och en bokstav. Det är bokstaven I och talet 1,00. När SPJ bedömmer parningar så har de satt en gräns att hundar som har ett epilepsital som överstiger 1,00 ej rekommenderas i avel, samt att en tänkt kombination ej får överstiga 0,5 som beräknat tal för avkomma. Observera att en hund mycket väl kan ha ett tal som vida överstiger 1,00 utan att själv utveckla epilepsi. Det är en beräkningsmodell för att kunna göra riskbedömningar och inte ett facit över hur det faktiskt blir. Min personliga reflektion kring det här är att man bör hålla individer med ett J som bokstavssymbol så långt bort som möjligt i stamtavlan för sin avkomma.

Ögondiagnos

SPJ beräknar risken att avkomman får katarakt, PRA och/eller PHTVL/PHPV baserat på kända anlagsbärare i stamtavlan. För rekommendation får inte risken för diagnos överstiga 3,5%

Patellaluxation

Knäledsfel som är ärftligt, ca 120 hundar totalt med känd diagnos historiskt, ca 15 av dessa utanför Finland. Knäskålen är inte fixerad utan kan rubbas ur sitt läge och felet finns i olika grader. En hund kan vara funktionell som jakthund men kliniskt sjuk. SPJ gör kvalitativ riskbedömning baserat på kända anlagsbärare. (exempelvis hög resp. låg risk)

Inavelsgrad

De tre ovan nämnda hälsofaktorerna beror till viss del på inavelsgraden, både i den tänkta kombinationen men också i föräldradjurens egen inavelsgrad. Två mycket inavlade men obesläktade hundar kan ge noll i inavel men ändå bidra med låg genetisk variation till avkomman pga sin egen låga variation. För att undvika nedärvning av recessiva negativa anlag (exempelvis epilepsi) bör inaveln därför hållas låg i så många generationer som möjligt. Det innebär att i stamtavlan så ska det finnas många unika individer, dvs ideellt sett ska en hund bara finnas en gång på 7 generationer och alltså heller inte upprepas många gånger bara på ena sidan av stamtavlan. SPJ använder vanlig inavelskoefficient och den får inte överstiga 3% sett över 7 generationer för rekommendation. SSF har som gräns 2,0% sett över 5 generationer och om jag inte minns fel så har NSFN 3,5% sett över 6 generationer. Jag följer här SPJ liksom vid de övriga hälsotalen.

Gott temperament

Det kan ju sägas vara enkelt, man avlar inte på aggressiva, överdrivet rädda eller reserverade hundar. Samtidigt ska man ha klart för sig att det kan finns rastypiska mentala egenskaper så som ett visst mått av enmanshund, vaksamhet osv. Min tanke är att om man har en hund som är reserverad exempelvis vid hantering så bör man para med en hund som är mentalt stabil och ej visar rädsla eller är reserverad. Ett enkelt sätt att mentaltesta sin hund är att ställa ut den på utställning. Då ska en främmande domare mäta höjd och kolla tänder på hunden och tål den inte det så bör man para med en hund som tål det. Observera dock att det inte är märkligt att många hundar reagerar negativt vid tandkontroll, särskilt gäller detta hanhundar. Tänk på att hunden före fått sina kulor kontrollerade och sen stoppar domaren samma hand uppe vid nosen på nästa hund. Att en och annan hund då hugger domaren ingår när systemet är lite puckat.

Rastypiska bruksegenskaper

Norrbottenspetsen är en skällande fågelhund och för att vi ska kunna bedöma bruksegenskaperna måste hunden startas på jaktprov. De egenskaper som bedöms där anses vara ärftliga. En hund behöver absolut inte vara jaktchampion för att besitta goda ärftliga jaktegenskaper och faktiskt gäller omvänt, en hund kan vara jaktchampion men ändå bära på egenskaper som inte är önskvärda i aveln. En hund som når 44p på jaktprov men som har dokumenterad egenskap att stå och lyssna efter bortflyende fågel är enligt mig mer värd i avel än en hund som når 77p men som fått minuspoäng pga långa drevskall på flygande fågel. När vi parar så parar vi på hundens genetik och väljer hundar utifrån den fenotyp den har (de egenskaper vi kan se eller mäta hos hunden), vi parar inte på championattitlar eller slutpoäng på prov, dessa är i sig själv inte ärftliga.
När man väljer avelsdjur bör man välja så att man inte förstärker negativa egenskaper och man bör koncentrera sig om någon enstaka egenskap som man önskar att förstärka hos sin avkomma.

Fertilitet

Fertilitet, förmågan att fortplanta sig, är en viktig sak att bibehålla inom en ras. Jag menar därför att man bör låta hunden para sig naturligt och inte använda sig av konstgjord befruktning, åtminstone inte vid första kullen. Tiken ska dessutom kunna föda naturligt och man ska inte planera för kejsarsnitt. Till detta hör även något som heter fekunditet – fruktsamhet. Kullstorleken beror på flera olika faktorer, bland annat tikens storlek, men är också tydligt beroende av inavelsgrad. Låg inavelsgrad ger större kullar.

Exteriör

Hundens kropssbyggnad och utseende bedöms mot standardens ideal på utställning. En jakthund ska bedömas utifrån sina möjligheter att fungera i sitt tänkta brukssammanhang och man bör inte hänga upp sig allt för mycket i rena utseendedetaljer som hur hårt ringlad svansen är eller om det finns fläckar i avvikande färg i pälsen. Funktionell jaktexteriör inkluderar en bra päls, välvinklade lemmar, goda rörelser samt en tydlig pigmentering. En allt för vit hund riskerar att få nedsatt hörsel och kommer inte att fungera som skällande fågelhund.

Sammanfattning
Mina punkter ovan är saker som jag ägnar mycket tid åt att fundera på när jag planerar en parning. Jag kommer alltid att öppet redovisa mina motiv med en tänkt eller genomförd parning, det här är mitt sätt att göra en varudeklaration för en valpköpare. Köper man en valp av Nobsen kennel så ska man ha goda chanser att få en frisk, trevlig och duglig jaktkamrat som kan följa med i skogen i många år framöver och som också ska duga till vidare avel utan allvarliga ärftliga defekter och sjukdomar.