Månad: maj 2020

Jag har gjort en genomgång av svenskfödda norrbottenspetshanar födda 2010 och senare som gått i avel och själva fått meriterade avkommor i något land. Av detta har jag gjort en lista med de namn jag fick fram och hur många avkommor som har respektive merit. Kanske har jag missat någon, hör i såfall av dig så för jag in på listan. Listan är uppdaterad för provåret 2020 plus vårproven i Norge 2021. Det kan saknas provmeriter i Norge för hösten 2020 då dessa inte redovisats.

Hoppas det kan komma till nån slags användning!

Jag har sedan jag i augusti 2019 publicerade en lista med norrbottenspetsar som haft epilepsiliknande anfall hela tiden tänkt att jag inte ska gör det samma för finsk spets. Att någon som brinner för finsk spets hellre skulle göra det istället. Nu ett antal månader och många funderingar senare så har jag kommit fram till att jag inte tror att det kommer att läggas ut en sån lista om jag inte gör det själv.

Vi tänker olika kring det här med öppenhet med sjukdomar men för mig är det självklart att vi bör veta vad vi avlar på och varför det ser ut som det gör. Vi måste förstå dagens rassituation utifrån hur hundhållande, avel och synen på sjukdomar var för 60, 50 och 25 år sedan. Vi ska inte skuldbelägga dåtidens uppfödare utan måste förstå att de verkade i en annan verklighet. Det är dock inte samma sak som att vi ska välja att blunda för verkligheten. Vi vet att det in i ganska nära tid varit vanligt med uppfödare som tagit uppåt och över 10 kullar per år, men till dels hög inavel och ofta med avelsmatadorer inblandade. Det säger sig självt att uppfödaren inte alltid visste vad som avlades på vare sig jaktligt eller hälsomässigt.

SKK skriver i sina regler för uppfödare att hanhundsägare och uppfödare har upplysningsplikt när det gäller relevanta hälsouppgifter och deras hundar eller avel. För att kunna lämna såna uppgifter kring sina hundar så måste man därmed också själv ha kännedom om hur det ser ut. Det enda sättet att uppnå detta är genom att alla verkar för öppenhet i hälsofrågor som epilepsiliknande anfall.

Den här listan har jag samlat ihop av eget intresse. Hundarna har inte nödvändigtvis av veterinär diagnosticerad epilepsi men en del av dem har det. Övriga fall betrakar jag som trovärdiga utifrån de uppgifter jag fått. Det finns andra som har annorlunda listor, både privatpersoner och hundklubbar i in- och utland. Det här är en start till en öppen lista över sjuka hundar, den är på intet sätt komplett, det är ingen lista. Men den ger en bild av varför epilepsi har betraktats som ett problem inom finsk spets. På bara några dagar har jag fått in 30 fall som varit trovärdiga nog att hamna på listan plus ett antal fall som inte har hamnat där av olika skäl, främst pga osäkra namnuppgifter eller andra saker som påverkar trovärdigheten.

Alla som bedriver avel riskerar också att få en sjuk hund. Genom öppenhet kring vilka risker som finns så kan man öka möjligheten att få friska hundar. Det är ett mycket stort antal personer som bidragit till listans uppkomst och det är uppenbart att det finns en önskan om både samarbete och öppenhet kring detta.

Här är listan, den kommer att uppdateras när det kommer in nya fall.

EP-talet, varför finns det?

Epilepsi är en allvarlig ärftlig neurologisk sjukdom som man före intåget av datorer och automatiserade beräkningar uppfattade som väldigt komplicerat. Eftersom konsekvenserna av att ha epilepsi i en ras kan bli stora så är det också intressant att veta hur epilepsin nedärvs i rasen.

EP-talet är helt enkelt en modell över hur nedärvning av epilepsi fungerar. Jag vet att det kan vara svårt att förstå vad som menas med “modell” och därför föreslår jag att du läser här https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskplig_modell

Hur fungerar det?

EP-talet konstruerades som ett sätt att objektivt studera nedärvning av epilepsi. I en ras där ingen hund har epilepsi så är alla hundars EP-tal 0,00. Om vi tänker oss en sån ras och så får vi in rapporter om ett epilepsianfall på en hund, Albin född för 6 år sedan.

Albin och hans kringliggande släktingar tilldelas då tal och bokstäver enligt följande.

Albin själv (Itse) som fått EP: 1,00 poäng och bokstaven I.
Albins föräldrar som fått avkomma (Jälkeläinen) med EP: 0,5 poäng och bokstaven J
Albins syskon (Sisar): 0,5 poäng och bokstaven S
Albins avkommor som nu fått en förälder (Vanhempi) med EP: 0,5 poäng och bokstaven V
Albins halvsyskon (Poulisisar): 0,25 poäng och bokstaven P

Säkra anlagsbärare för EP är Albin själv, hans föräldrar och hans avkommor. Hel- och halvsyskon är möjliga anlagsbärare. Systemet utvecklas så att alla fall av epilepsi läggs in på det här viset i stamtavlan och poängsätts. Man beräknar också nedärvning av EP-tal mellan generationer på så vis att en hund ärver hälften av sin förälders poängsumma. I exemplet med Albin fastställa följande.

Föräldrarna får 0,5 poäng var. Hälften av detta nedärvs till varje avkomma. Det innebär att Albin själv och hans helsyskon får 0,5 poäng av sina föräldrar.
Vi vet också att han har 1,00 poäng eftersom han själv har EP. Albins EP-tal blir därför 1,5.

För ett kullsyskon till Albin så blir EP-talet 0,5 för S och hälften av föräldrarnas vilket också är 0,5. Därmed hamnar ett hel-/kullsyskon till Albin på 0,5 + 0,5 = 1,00 i EP-tal.

Ett halvsyskon till Albin får 0,25 poäng för P och hälften av båda sina föräldrars EP-tal. Om vi antar att den andra föräldern har 0,00 i EP-tal så får halvsyskon då 0,25 poäng från sin ena förälder och 0,00 från den andra. Totalt får halvsyskon då 0,25 + 0,25 = 0,5 i EP-tal.

En avkomma efter Albin får hälften av EP-talet från Albin och tiken han är parad med plus 0,5 poäng för V. Detta ger hälften av 1,5 + 0,5 vilket ger ett EP-tal på 1,25 poäng. För enkelhets skull sätter vi alltså modern som Albin är parad med till 0,00.

Vi ser utifrån detta att EP-talet varierar kring vårt fall av epilepsi beroende på hur nära släkt de är med fallet enligt följande.

Förälder: 0,5
Albin: 1,5
Helsyskon: 1,0
Halvsyskon: 0,5
Avkommor: 1,25

Ep-talet innebär alltså att man lägger ihop flera faktorer, syskons status, föräldrars status osv och får ett resultat. Detta är inte det samma som en beräknad risk i egentlig mening även om ett högt EP-tal är en indikation på hög risk.

En risk kan inte vara högre än 1,00 vilket innebär till 100% att något händer. I fallet med Albin så är alltså EP-talet 1,5 och det skulle utifrån ett riskperspektiv betyda att hunden har 150% risk att ha ep vilket han alltså inte har, den kan inte överstiga 1,00 eller 100%.

Det låter kanske konstigt men det man måste tänka på är att hunden Albins syskon enbart kan få egenskaper av sina föräldrar, inte av Albin eller andra syskon. Att Albin har epilepsi påverkar därmed inte syskonens risker i sig, utan det är helt och hållet från föräldrarna den risken kommer.

Här finns därmed en sak att tänka på. Om man parar två hundar som har bokstaven J, dvs att de i tidigare kull har fått avkomma med epilepsi så är risken lika stor i den här nya kullen att det blir ett fall eftersom vi vet att båda är nedärvare av anlaget. Hela tanken med EP-talet är att man tar utgångspunkt i recessiv icke könsbunden (autosomal) nedärvning och därmed fungerar genetiken på det viset att man har 25% risk för en hund att få EP när man parar två hundar med J. EP-talet däremot kan vara mycket högre, uppåt 2 och över är inget konstigt och det förekommer hundar som har EP-tal över 5.

Även om det inte blir några fall i den kullen så får de bokstaven P (för halvsyskon). En hund tilldelas inte flera P för att det finns från båda sidorna. Hunden får istället det bidraget genom att de får halva föräldrarnas tal. Inte heller höjs EP-talet av att en hund har många avkommor med EP, för den genetiska förståelsen krävs endast ett fall. Den genetiska risken ökar heller inte med flera fall, förutom om det visar sig att en eller båda föräldrarna själv är sjuk.


Hur kan EP-talet användas?

EP-talet kan användas för att identifiera nedärvningsmönster för epilepsi i en stamtavla. Man kan få en bild av den totala “epilepsibelastningen” i en stamtavla.

Hur ska det inte användas?

Det ska inte användas som risktal. En parning mellan två anlagsbärande men friska föräldrar ger aldrig en högre risk att en valp (vardera valp) blir sjuk än 25%. Enda möjligheten att uppnå en högre risk än så är att para en sjuk hund med en anlagsbärare eller en annan sjuk hund – oavsett hur högt EP-talet är.

Hur säkert är det?

EP-talet är ett mycket säkert sätt att identifiera nedärvningsmönster men är inte alls säkert när det gäller begreppet riskberäkning. Jämför de två exemplen senare i texten och se att en hund med epilepsi kan ha lägre EP-tal än en annan hund som inte själv har EP helt beroende på hur mycket som är känt i stamtavlan.

Hur uppnår vi lägre risk om inte EP-talet hjälper oss med det?

Håll den närmaste hunden med ett J eller ett V i stamtavlan så långt bort som möjligt. Det är det enda du behöver veta. Ju längre bort dessa befinner sig, desto lägre risk.

Sannolikheten att en hund nedärver anlaget är 50% per generation. Låt säga att vi har pappan till Albin i stamtavlan för vår hund Bosse. Pappan till Albin är farfars far till Bosse. Risken för att detta anlag ska färdas från Albins far till Bosse är då 0,5 x 0,5 x 0,5 = 12,5%. Låt säga att hunden Cula ska paras med Bosse och att där också finns en nedärvare av epilepsi men i 4 generationen – risken blir då 0,5 x 0,5 x 0,5 x 0,5 = 6,25%. Om vi nu parar Bosse och Cula så har vi risken (0,125 x 0,0625)/2 = 0,39%. Om man gör den parningen 200 gånger så får man statistiskt färre än 1 EP-fall. EP-talet däremot kan tyda på att det är förknippat med risk att genomföra parningen. Men det är alltså en fel- eller övertolkning av vad EP-talet innebär och hur det kan användas.

I klarspråk kan man säga att man bör undvika att para två hundar som har P i stamtavlan med varandra. Para inte två hundar som har S alls med varandra. Om en hund med S ska paras så håll J och V så långt bort som möjligt hos partnern.

Hur nedärvs epilepsi?

Eftersom modellen med EP-tal fungerar när det används i avel så kan vi utgå från att nedärvningen faktiskt är autosomalt recessiv. Det innebär att en sjuk hund alltid får anlaget från båda föräldrarna som båda också kan vara fullt friska, vilket de oftast är.

Men jag har hört att vissa hundar är starka nedärvare?

Så fungerar inte genetiken. Antingen nedärvs genen dominant eller recessivt. En hund kan bara nedärva en av två gener i ett genpar till sin avkomma. Låt säga att en hund har fyra fall av epilepsi efter sig i olika kullar. Vi förväntar oss att var fjärde valp med en annan anlagsbärare ska få epilepsi. Om man istället får fyra sjuka av fem i en kull så kan vi misstänka att en av föräldrarna själv är sjuk. Det syns på nedärvningsmönstret att nedärvningen är recessiv, annars är alltid den som nedärver också själv sjuk. Vi vet vi med säkerhet att så är det inte, det finns många hundar som själva är friska hela livet men som har avkomma med epilepsi. Vad vi också vet är att om man avlar på en hund som själv är sjuk så blir alla avkommor också anlagsbärare. Det är i sig ingen dominant nedärvning utan beror helt enkelt på att båda generna i förälderns genpar alltid är EP-anlag. Genom att aldrig använda sjuka hundar i aveln så minskas risken för sjuka hundar i varje generation som går. Det kommer dock aldrig att försvinna helt.

Om en hund i en kull är sjuk, hur är det med de andra?

De andra i kullen kan vara anlagsfria, anlagsbärare eller sjuka. Risken att vara sjuk är 25%, chansen att vara frisk är 75%. Risken ändras inte i av att ett syskon är sjukt då risken helt kommer från föräldrarnas gener. Initialt är sannolikheten att ett syskon till en sjuk hund är anlagsbärare 75%. Detta inkluderar både risken att vara frisk anlagsbärare och risken att själv vara sjuk. Normalt betraktar man en hund som är över fyra år som frisk om den ännu inte haft något anfall. Då förändras riskerna. Vi tar bort risken föra att vara sjuk som utgör 25%. Vi har då kvar tre alternativ, varav ett är att vara frisk och anlagsfri. Det innebär att chansen att vara helt anlagsfri går upp från 25% till 33% när hunden är äldre än fyra år. Risken att vara anlagsbärare minskar från att vara 75% till att vara 67%.

Det här komplicerar läget enormt när man vill göra riktiga riskberäkningar över flera generationer eftersom man måste minska risken att vara anlagsbärare om hunden är frisk efter fyra år, och detta måste man räkna in i varje generation man vill räkna på. Det finns det ingen som håller på med våra raser som orkar/har kompetens att göra och det finns inga program för det. Generellt kan man därför säga att alla riskberäkningar kraftigt överskattar sjukdomsrisken då man aldrig tar hänsyn till om hundar faktiskt är friska, exempelvis via ögonlysningar, patellakontroll eller som vid epilepsi att hunden inte har haft några anfall och den är mitt i livet. Vidare kan man säga att alla kvalitativa uttalanden om risk, alltså när man inte gjort någon beräkning alls, ännu kraftigare överskattar risken för en sjuk hund. Uttalanden som “här är en parning med stor risk” kan i verkligheten handla om en parning där risken beräknas till betydligt lägre än 5%.

Jaha, men jag har hört att det är hög risk med en viss hund, en stark nedärvare som ger hög risk EP-risk i flera generationer?

Det finns ingen som gör riskberäkningar på det sättet. Antingen är hunden anlagsbärare eller inte. Det är enbart föräldern till en hund som utgör risken, inte “styrkan” från ett EP-anlag hos en hund långt bakåt i stamtavlan. Det är 75% chans att du får en frisk valp även när båda föräldrarna är anlagsbärare. För att beräkna risken att ett anlag nedärvs från den där hunden man talar om så måste man göra en riskberäkning som jag visar ovan. Finns den här “riskhunden” nära i stamtavlan, låt säga som farfar så bör man inte inavla på den hunden. Recessiva anlag som epilepsi gynnas alltid av inavel på (dolda) anlagsbärare. Därför bör man både på rasnivå och i den enskilda parningen hålla ned inaveln. Om frekvensen av sjuka hundar i rasen är 4% så bör man hålla inavelsgraden lägre än så. Inavelsgrad innebär helt enkelt risken att man får samma anlag från båda hållen i stamtavlan från en given hund. Har vi inavel på en känd anlagsbärare med 6,25%, dvs en kusinparning så har vi högre risk än om man väljer partner med en tärning när frekvensen är 4% och det är inte acceptabelt. Det här innebär också att en parning på 2% på en känd anlagsbärare kan vara lägre än risken generellt i rasen. Det där är en avvägning som måste göras utifrån känd kunskap men den generella regeln är att hålla inavelsgraden låg. Skk rekomenderar inte enskilda parningar som överstiger 6,25% och på rasnivå anser man att inavelsgraden i genomsnitt bör ligga under 2,5%.

Kan ett anlag ligga latent för att plötsligt ge anfall vid en situation – exempelvis någon form av stress?

Ja, det verkar så. En hund kan ha varit helt frisk tills den slår i skallen hårt och sen har den anfall resten av livet. Vi vet inte om en sån hund hade fått anfall ändå, särskilt inte om detta sker före 4 års ålder. Tittar man närmare på de fall som beskrivs på det här viset ser man ofta att föräldrarna är kända anlagsbärare sen förut eller har närstående med epilepsi (exempelvis genom P i stamtavlan och/eller högt EP-tal). En hund med epilepsiliknande anfall bör behandlas som sådant tills man motbevisat detta. En hund som slår i skallen bör ändå misstänkas ha en ärftlig epilepsi och bör behandlas som detta i en modell som EP-talet. Sannolikt kan en hund bära på anlag från båda föräldrarna utan att själv vara sjuk. Det kan ju vara att hunden får ett anfall den där gången den är borta en hel timme under jakt. Det kan vi aldrig veta om vi inte ser när det händer.


Exempel på stamtavlor med EP-tal.

Här är en mycket enkel stamtavla i sin helhet. I modersledet finns två intypade hundar, Kamu och Rippe. Man parar två kullsyskon efter dessa två med varandra. Nätti har alltså inavelsgrad på 25% och visar sig vara anlagsbärare då hon får ett ep-fall efter sig. Avkomman i den här stamtavlan, Riekkorannan Viena har inte EP men har två halvsyskon som har det, en efter vardera föräldern (Boris och Riekkorannan Cebo). Vi ser att Viena har EP-tal 1,5 och att beror på J och P och hälften av vardera föräldern. Vi kontrollräknar.

Nätti har 0,75 liksom Suvantobik. Då får Viena 0,75 i arv av dessa.
Så lägger vi till P som ger 0,25 och då är vi uppe i 1,00.
Eftersom Viena själv har en avkomma med EP så får hon också J och 0,5 vilket gör att vi är uppe på 1,5 när de gäller EP-talet.

Sannolikheten att hon ska vara sjuk är dock inte högre än 0,25 (25%).


Här har vi fortsättningen på bilden ovan. Vi ser nu avkomman till Viena som heter Riekkorannan Rita. Hon ärver EP-tal från båda sina föräldrar plus att hon får 1,00 för att hon själv har epilepsi. Hon ramlar därmed över 2 i EP-tal. Fadern Reetu har sitt tal beroende på hälften av vardera föräldern och sen 0,5 och J. Eftersom vi nu har kända epilepsifall i flera generationer så får vi också ett högt EP-tal.

Här ser vi en ganska typisk stamtavla för finsk spets i Finland från några år tillbaka. Outakeinon Timi fick 54 valpar och vi kan utgå från att hälften av dessa är anlagsbärare för epilepsi. EP-talet är 2,281 vilket är högt men inte extremt högt men det är alltså högre än Rita hade i föregående exempel. Detta beror till stor del på att hennes stamtavla är kort (moderssidan) och att ep-läget på de hundar vi känner till är okänt (faderssidan). Nästan alla hundar inom tre generationer bakåt från Timi har en bokstav för närstående släkting (J eller P) med epilepsi, bara två av fjorton hundar här saknar detta

Vi ser i båda våra exempel förekomsten av J hos närstående hundar i stamtavlan verkar inverka negativt på sannolikheten att få friska hundar. När det gäller Timi är det helt meningslöst att ge sig in i en diskussion om vart han fått sitt anlag från. Det är så nedlusat med epilepsi i stamtavlan att det inte låter sig lösas.

Nu ska vi i ett par stamtavlor fundera över det här med inavel, eller linjeavel som anhängare till den avelsstrategin kallar det. Vi börjar med ett ganska typiskt fall av linjeavel. Man gör en kusinparning. Här exemplifierar jag med Kitron Rami, en hund som fick 97 valpar i 27 kullar. Vi ser att redan räknat på fyra generationer så är inavelsgraden 6,98%.

Det är inavel främst på Hessu (rödmarkerad) som fick hela 52 kullar.

Om man sen tittar på på databasen över EP-talet så får vi följande bild.



Vi ser här att Hessu som Kitron Rami är linjeavlad på också nedärver epilepsi då han har ett J i sin stamtavla. Vi ser också att Rami själv har halvsyskon med epilepsi.

Om vi går en generation ner från Kitron Rami så kan vi kolla på hur man kan vidareföra linjeaveln. Först ser vi på stamtavlan från finska kennelklubben.

Inavelsgraden har här gått upp till 25% (här kan nämnas att modern Sanna har en ännu högre inavelsgrad). Här har man alltså lyckats få samma nedärvare av epilepsi hela fyra gånger inom fyra generationer. Så ser vi på hur EP-talen ser ut.


Vi ser att EP-talet gått ner från fadern Rami och det är inget konstigt med det, men vi måste också förstå att konsekvensen av den här typen av inavel har som följd för recessiva anlag att de har större chans att bevaras. Det är större risk att Kitron Tessu bär på ett anlag för epilepsi än om man parat fram henne med hjälp av en tärning, enbart för att man valt linjeavel som metod. Eftersom man inte kan göra något test för epilepsi och många andra recessiva sjukdomar så bör man undvika nära släktskapsavel som den här. Recessiva anlag sprids genom tre typer av avel:

* Avel på sjuka hundar

* Matadoravel, dvs många avkommor efter en enskild hund

* Inavel

Störst problem får man om man använder dessa tre i kombination.
Omvänt minskar spridningen enklast och automatiskt genom att göra omvänt, enbart ha friska hundar i avel, undvika matadoravel och hålla nere inaveln.

I exemplet ovan med Kitron Tessu har man ett potentiellt problem även om man i nästa led väljer att hålla inaveln låg. Man har helt enkelt “förädlat” sig fram till ett problem genom inaveln och befäst recessiva gener. Det är 25% risk att Kitron Tessu delar en given gen med Hessu trots att han inte är ett halvsyskon utan en förfader (mormors far). Därmed vet vi att det är 25% risk att Tessu också är anlagsbärare för epilepsi enbart utifrån risken med linjeavel på Hessu. Till detta tillkommer riskerna från övriga hundar i stamtavlan.

Det här är ett bra sätt att beskriva hur man målade sig längre och längre in i ett hörn inom finska spetsen. Här har vi en säker anlagsbärare med 52 kullar efter sig och sen en avkomma med 27 kullar och så väljer man att ytterligare bedriva inavel på detta. Det här är ett sätt att avla på som varit vanligt i rasen i både Sverige och Finland och detta är bara ett exempel, det kunde varit från vilken som helst uppfödare i rasen.

Vad för värde har EP-talet om det inte kan användas som risktal?

Ep-talet är bra på att visa hur belastad en stamtavla är i allmänhet och ett högt EP-tal innebär oftast också en hög risk för att en hund själv ska utveckla epilepsi. Det finns andra sätt att åskådliggöra det här men framförallt bokstäverna fungerar ganska bra som indikationer på vad man ska se upp med. Det är däremot svårt att exakt säga hur högt EP-talet ska vara för att man ska anse risken vara hög. Det visar exemplen som jag tagit med från våra spetsraser. I finsk spets i Finland där man haft god kontroll på vilka hundar som haft epilepsi så har man sagt att hundar runt 1,8 bör betraktas som högriskhundar som endast med försiktighet ska användas i avel. Man ska dock ha klart för sig att detta är helt beroende av hur väl man känner till fallen bakåt i stamtavlan. När man ser på EP-talen satta i sitt egentliga sammanhang, dvs i en stamtavla med bokstäver så blir epilepsibelastningen tydligare för den som tittar än om man bara har en tabell över fallen av epilepsi. Det att enkelt kunna se släktskapet är viktigt för vår förståelse och underlättar vår avel.