Frisk hund eller riskhund?

Frisk hund eller riskhund?

All avel bygger på att man parar på konstaterat ej sjuka hundar. Det regleras bland annat av SKKs grundregler. Vissa kontroller styrs av i förväg av specialklubb bestämda hälsoprogram. For norrbottenspets så gäller detta hälsoprogrammet för ögon som syftar till att stoppa spridningen av PRA. För finsk spets finns inget tvingande hälsoprogram, däremot rekommenderas att avelsdjuren undersöks för patella.

Just det att det är avelsdjuren vi undersöker är viktigt när man ska föra en diskussion kring risker med avel. Ofta hör man någon mer eller mindre trovärdigt uttala sig kring risken med en specifik hund, eller en “blodslinje”. Man kan höra exempelvis “para inte med den hanen, han har hög risk för patella”. Om då hanen är undersökt för just patella och konstaterat frisk så betyder alltså den här riskvärderingen av honom att man använder antingen andra hundars resultat för att avelsvärdera hanen eller så uttalar man sig utan kunskap om andra hundars resultat och gör ändå en sån avelsvärdering. Kan vara att man uttalar sig på grund av att det finns ett patellafall flera generationer bakåt i hanens stamtavla.

Risk, definitionsmässigt är sannolikheten att något inträffar. Risk uttrycks som ett tal mellan 0 och 1 där 1 innebär att detta alltid inträffar och 0 att det aldrig inträffar. Om vi använder PRA som exempel här så innebär det att om man parar två anlagsbärande men friska hundar en risk på 0,25 att en valp blir sjuk. Detta eftersom vi vet att PRA nedärvs recessivt. Risken blir alltså aldrig högre för ett recessivt anlag där båda föräldrarna är friska än just 25%. Om risken skulle vara högre så innebär det alltid att minst en av föräldrarna är sjuka – och därmed inte får avlas på. Med recessiva anlag så vet man att alla avkommor efter en sjuk hund också kommer att bära på anlaget. För att undvika detta, dvs en spridning av ett negativt anlag, så testar vi alltså våra hundar.

När man parar hundar som är affekterade av recessiva anlag som patella, PRA, vissa former av katarakt eller epilepsi så ger man snabbt fäste i populationen av det negativa anlaget. Enklaste sättet att undvika detta är då att inte använda affekterade hundar i avel. När man å andra sidan konsekvent utesluter dessa hundar ur aveln så får man mycket snabbt ett avtagande av antalet sjuka hundar och av antalet anlagsbärare i populationen. Teoretiskt så fungerar det så här.

Låt säga att genotypen för anlagsfri är F/F, att genoptypen för anlagsbärare är F/a eller a/F och att genotypen för affekterad (dvs sjuk) hund är a/a.

Vi parar två kända anlagsbärare för patella. Detta vet vi att de är eftersom båda har en förälder som har fått diagnos för detta.

En kombination mellan dessa ser då ut som följer statistiskt sett vid 4 valpar.

1 valp blir anlagsfri F/F
2 valpar blir anlagsbärare F/a
1 valp blir affekterad a/a

utfallet av kombinationen kan man sen kontrollera genom att göra patellaundersökning.

Vad får det här för konsekvenser för hela populationen? Låt säga att vi startar vid ett läge där 25% av hundarna i en hel ras är affekterade. I vårt exempel så säger vi då att var fjärde norrbottenspets har patella luxation. Grundförutsättningen är att vi inte parar på affekterade hundar alls, dvs i ett sånt läge så undersöks alla hundar i avel för just patella. De andra två genotyperna, dvs anlagsfri och anlagsbärare förekommer i förväntad fördelning, dvs 25% resp 50%. Eftersom vi vet att vi inte använder affekterade hundar i avel så utesluts alltså 25% av hundarna därifrån direkt. de andra hundarnas genotyp känner vi inte till då det saknas ett genetiskt test för patella men vi vet genom palpation att de iallafall inte är affekterade. Det absolut värsta utfallet vi kan få när vi ska para i en sån population är att ALLA parningar genomförs mellan två anlagsbärande föräldrar. I verkligheten så skulle en hel del parningar genomföras med hundar som inte är anlagsbärare alls och en andel av parningarna skulle också vara mellan två hundar som inte är anlagsbärare. Så hur skulle antalet sjuka hundar i en sån population utvecklas i generation för generation?

Utgångspunkten är alltså 25% affekterade hundar. Vi utesluter dessa ur avel genom att vi kontrollerar dem hos veterinär och får ett UA på hunddata på våra avelsdjur. I denna tänkta population så är alltså inte den genotypen för avelshundarna känd. Men vi vet att eftersom de inte är sjuka så är de antingen anlagsfria eller anlagsbärare och från exemplet med vår kull med två anlagsbärande hundar så vet vi att hundarna är antingen F/a, a/F eller F/F och att fördelningen är 33,3% på var av dessa.

Så det inte missförstås. När vi har fyra valpar och en blir sjuk så är sannolikheten ¼, dvs 0,25 = 25%. Den valpen tar vi då bort ur avel vilket lämnar oss med tre valpar som går vidare i aveln och då utgör var och en av dessa ⅓, dvs 0,333 = 33,3%. Sannolikheten för att en hund är anlagsbärare är då (utan att vi känner till hur det faktiskt ser ut) a/F + F/a vilket är det samma som 0,333 + 0,333. Vi har alltså i utgångsläget en risk för att varje avelshund är anlagsbärare 0,67. I en population som den vi antar där 25% av hundarna är affekterade – dvs har patella, så är 50% anlagsbärare. Sannolikheten för att en hund blir anlagsbärare i nästa generation är då sannolikheten att hundarna i 1a generationern är anlagsbärare multiplicerat.

Så här:

Sannolikheten för att vår avelshund är anlagsbärare är 0,67. Om vi kombinerar två såna hundar så blir sannolikheten att avkomman är anlagsbärare 0,67×0,67=0,449 dvs 45%.

Vad innebär detta? Jo, genom att vi utesluter ett antal sjuka hundar ur avel och använder friska hundar även de som är anlagsbärare så reducerar vi andelen anlagsbärare från 50% till 45% på en enda generation. Vi vet också att maximalt 25% av avkommorna blir sjuka vilket innebär att andelen sjuka hundar i populationen då blir 0,25×0,45=0,112, dvs 11,2% i vår första generation blir affekterade.

Vi går alltså från vårt utgångsläge med en norrbottenspets där var fjärde hund är sjuk och hälften är anlagsbärare till en situation där ungefär var tionde är sjuk (11,2%) och 45% är anlagsbärare på bara en enda generation och det genom att vi gör en så enkel åtgärd att vi undersöker våra hundar för patella. Den här minskningen fortsätter sen i nästa generation så att talen då ser ut som i bilden.

Screenshot 2020-02-02 at 09.41.55
bilden är lånad från http://www.ssvo.se/ogonhalsa.pdf

Det här innebär att vi genom att undvika att avla på sjuka hundar från en utgångspunkt på 25% sjuka hundar är nere på 5% sjuka hundar redan efter 3 generationer. Ett recessivt anlag får aldrig fäste i en population så länge vi undersöker våra avelsdjur – ÄVEN om vi vet att vi samtidigt använder anlagsbärare i aveln.

Då åter till begreppet risk. Är det nödvändigt att utesluta en hund ur aveln för att den har ett syskon som är affekterat? Nej. den typen av riskberäkningar gör bara att vi begränsar antalet tillgängliga avelshundar mer än nödvändigt. Vi har ett exponentiellt avtagande av antalet sjuka hundar bara genom att vi undersöker de hundar som faktiskt går i aveln. Det enda beslut vi faktiskt behöver ta är att vi inte avlar på sjuka hundar.

Vi behöver alltså inte granska varenda avelshunds syskon och halvsyskon för att på så vis kunna beräkna risken för att en avkomma blir sjuk. En sån beräkning skulle nämligen alltid kräva att alla hundar alltid har en korrekt diagnos. Så fort ett enda syskon eller halvsyskon inte är undersökt så kan vi inte beräkna risken. Uttalanden som “det är risker med den linjen” eller “det är en riskhund” är alltid i första hand styrda av känslomässiga argument snarare än rationellt tänkande. Med rationellt tänkande så VET vi att antalet affekterade hundar mycket snabbt avtar så länge man faktiskt undersöker hunden man tänkt avla på. Detta sker automatiskt och helt och hållet oberoende av vad för anlag som syskon och halvsyskon bär på. Det är faktiskt så enkelt att vi kan säga att hundar som inte själva ska användas i aveln är ointressanta för aveln. Ska man inte avla på vår avelstiks bror så är broderns diagnos ointressant. Ska han däremot in i aveln, ja då måste vi veta att han är frisk. Tänk på att vårt resonemang om ett recessivt anlag som har gjort 25% av hundarna i en ras sjuka är ett helt extremt exempel som inte har rot i verkligheten. I verkligheten vet vi att för 2019-2020 så har 88 norrbottenspetsar undersökts för patella och det är bara en hund med diagnos. Det är visserligen två diagnoser utfärdade men den ena har sen friats av samma veterinär som utförde den första diagnosen. Vi är ännu inte där att alla hundar i avel undersöks, men det är ganska få parningar idag där båda ej är undersökta. För varje år som går så får vi fler och fler hundar som undersöks och därmed mindre och mindre risk att vi får sjuka hundar i nästa generation – helt enkelt för att vi gör något så simpelt som att utesluta de med diagnos.

Vi ser också utifrån bilden att vi aldrig kommer att få noll affekterade hundar i en ras med ett sånt här anlag men att det väldigt snabbt når under 5% även från en situation där 25% är sjuka. Det här är ett resonemang som gäller för alla recessiva sjukdomar. 

Uppföljande inlägg om sök och skall

Det här är en uppföljning till mitt tidigare inlägg Vattnets betydelse för sjöfarten. Här tar jag upp lite närmare vilka hundar som presterat på sök och på skalltäthet. Jag ger också en lista över ALLA hundar födda 2010 och senare som någon gång i livet på prov lyckats få 9 eller mer på sök och en skalltäthet på 85 eller mer. Kruxet är att de för att få komma på listan ska ha gjort båda.

Totalt 109 hundar som fått ANTINGEN 9 eller 10p på sök eller över 85 på skalltäthet ELLER båda två vid något provtillfälle (observera att det bara är provtillfällen genomförda av hundarna födda 2010 och senare som räknas, det finns naturligtvis många hundar födda före som gått prov i samma period).

86 hundar med sökpoäng 9 eller 10, vid 173 provtillfällen
69 hundar har minst en gång fått 10p

10p har delats ut totalt vid 112 provtillfällen.

De som fått flest gånger är

Skarnäbbens Nea 8
Brattstans Tyra 6
Guri Malla’s Nob Bira 6
Skarnäbbens Konrad 5
Brattstans Krita 5
Skarnäbbens Ståscha 4
Trollfågelns Jonna 4
tjärbäckens Nalle 4
Tjäderskallet Akela 4
BG Milla 4



Totalt har dessa 10 främsta hundarna tagit 10p på söket vid 50 provtillfällen.
Dvs nästan varannan 10p som delats ut de senste tio åren har delats ut till någon av dessa tio hundarna

76 hundar har fått skall över 85
Skall över 85 har delats ut vid 162 provtillfällen

De 11 främsta hundarna är

Lybergets Kelly 18
Klingsboda Yapp 7
Tjärbäckens Nalle 5
Simanansärkän Pikkutsirte 5
Överstjuktans Vips 4
Krutuddens Kaiza 4
Kälabäckens Mysan 4
Kroknäbbens Niibi 4
Skarnäbbens Theia 4
Fanbyklackens Salix 4
Guri Malla’s Nob Azenta 4

Dessa 11 hundar har fått skall över 85 vid totalt 63 provtillfällen. Dvs nästan vid varannan gång en skall över 85 delas ut så ges det till någon av dessa 11 hundar. Lybergets Kelly står ensam för 11% av alla provtillfällen.

Bara 14 hundar födda 2010 eller senare har fått skalltäthet 100 eller mer. Dessa är:

April
Djurabygdens Moje
Klingsboda Zacko
Kroknäbbens Niibi
Kroknäbbens Pejla
Kroknäbbens Pila
Kälabäckens Mysan
Luspnäsets Kiltti
Odensala Skogens Mira
Simanansärkän Pikkuliemu
Simanansärkän Pikkutsirte
Stenskravlets Ruff
Tunnersjöbäckens Mila
Överstjuktans Gunnar

Skall över 100 är ovanligt även hos de bästa hundarna, vid 80% av alla provtillfällen hamnar det under 95.

Följande hundar 53 har fått 9 eller 10p på söket OCH 85 i skalltäthet någon gång i livet, 42 av dem har fått detta vid samma provtillfälle. I bokstavsordning.

Bg Milla
Bg Wilma
Blümchens Khaleesi
Bratthögens Rango
Brattstans Axa
Brattstans Tyra
Djurabygdens Moje
Fanbyklackens Salix
Flatatorpets Askja
Guri Malla’s Nob Azenta
Hedwig
Klingermyrans Rossi
Klingermyrans Thrax
Klingermyrans Tivo
Klingsboda Tina
Klingsboda Yapp
Klingsboda Zacko
Koda
Kolgårdens Cindy
Kroknäbbens Pila
Krutuddens Kaiza
Lybergets Kelly
Lybergets Tuva
Lybergets Ville
Mahokanmäen Zäkä
Nalta Äljest Bängt
Odensala Skogens Mira
Pilkalampinoppis Rapp
Pilkalampinoppis Vira
Selma
Simanansärkän Pikkuliemu
Simanansärkän Pikkutsirte
Skarnäbbens Kiro
Skarnäbbens Konjak
Skarnäbbens Konrad
Skarnäbbens Livli
Skarnäbbens Nea
Skarnäbbens Ståscha
Skarnäbbens Taiga
Skarnäbbens Theia
Skogsmylltans Birka
Stenskravlets Ruff
Tjädervinets Tapio
Tjärbäckens Nalle
Trollfågelns Aya
Trollfågelns Jonna
Trollfågelns Mercedes
Tunnersjöbäckens Tindra
Ulriksdalskogens Tess
Överstjuktans Coffy
Överstjuktans Gunnar
Överstjuktans Lisbeth Salander
Överstjuktans Vips

Det här materialet visar att det är lika sällsynt att en hund uppnår 9p på skall som att den når upp till 85 i skalltäthet. Det visar också att det är lika ovanligt att det delas ut dessa poäng vid jaktproven. Det är 6,5% av hundarna som uppnår 9p på söket och det är 5,7% som uppnår 85 i skalltäthet. Bara 4,0% av hundarna klarar att nå upp till båda dessa poäng någon gång sett på senaste tio årens födda hundar och alla deras provtillfällen.

Så ska jag försöka ge ett par exempel på hur man kan tänka i aveln.
Exempel 1
Låt säga att man har en sökstark hund som har ett rent av dåligt skall – låt säga en tik som får 9p på sök men som bara får 2p på skallet. I övrigt fungerar hunden bra och är jaktligt duglig. Då kan man välja att leta efter en hane med dokumenterat mycket bra skall eller en hane som har dokumenterat duktiga syskon. I det här fallet så tittar vi på listan över hundar som klarar av att skälla 100 eller mer och ser att tre av de på listan heter något med Kroknäbbens. När vi går in på hunddata så ser vi att dessa tre är kullsyskon. Kanske finns det en ärflig förklaring till att dessa tre i samma kull skäller så tätt? Vi kollar både mor Röja och far Mirro och ser att båda dessa också skäller 100 eller mer. Nu märker vi också att alla de tre hundarna från kroknäbbens är tikar. Då frågar vi oss, kanske finns det en bror här? Och jodå, det finns en kullbror, och faktiskt en helbror från en tidigare kull. Kullbrodern heter Kroknäbbens Gizmo. Då går vi in på SSFs rasdata och ser att han har gått några jaktprov även han så vi vet lite om hans egenskaper också. Han har 80 i skalltäthet och 10 på söket. 80 är ett bra nobs-skall och han har gott nog sök att matcha vilken som helst hund. Troligen skulle Gizmo kunna fungera bra ihop med en tik som har bra sök men lite svagare skall. Även om vi inte kan förvänta 100 i skalltäthet som resultat så kan vi räkna med att vi kan få avkommor som har bättre skall än modern men med bibehållet sök.


Exempel 2
Så kan vi tänka oss att vi har en tik med lite snävt sök och helt normalt men godtagbart skall. Målet med parningen är att bibehålla skallet och gärna förbättra men framförallt att prioritera skallet. Vi tittar i listan över hundar som nåt 10p i sök och ser att det är flera hundar som heter något med Skarnäbbens, det visar sig att mor Skarnäbbens Nea och dottern Skarnäbbens Ståscha uppnåt 10p på söket vid hela 12 tillfällen tillsammans. Så ser vi att även en kullsyster har startat på prov med 9p på söket. Modern och de två döttrarna har alla nått över 85 i skalltäthet så skallet ska inte vara sämre än en genomsnittlig hund. Vi ser att det finns en levande bror i kullen. Vi kontaktar då ägaren för att höra hur och om han jagar och sen kollar vi upp med avelrådet i SSF om Skarnäbbens Bark kan vara ett bra alternativ för just min tik. Vi kan förvänta oss en förstärkning av söket i vår kombination utan att mista kvalitet i skallet så är inaveln ok och hälsan så bör det kunna bli en intressant kombination.

Ta inte exemplen så högtidligt, de är mest menade som en sorts illustration för hur man kan tänka för att hitta lämpliga avelskombinationer. Det kan finnas andra saker som man prioriterar högre, en yvig svans eller att hunden inte har nån glugg i överkäken exempelvis. Men vill man driva jaktliga egenskaper framåt så bör fokus ligga på dessa i första hand och kanske inte slutpoängen på jaktprov i så hög grad.

Och kom ihåg att variation är positivt, sprid ut aveln så vi inte avlar för snävt. Var inte rädd för att använda omeriterade hundar där man ändå kan förvänta goda jaktliga egenskaper. Är man inte så insatt i det här på egen hand finns det alltid hjälp att få.

Vattnets betydelse för sjöfarten

Eller avelns betydelse för jakthundens egenskaper

Avel är systematisk och riktad uppfödning av hundar med mål om att skapa hundar som är bättre än rasens genomsnitt. Man kan naturligtvis rikta in sig på vilken som helst egenskap i rasen och önska att förbättra den men om vi talar om jakthundar så ligger det nära att tala om att man önskar att förbättra de jaktliga egenskaperna hos hundarna.

För att en hund ska fungera jaktligt så krävs samhandling mellan en mängd olika egenskaper hos hunden. När vi talar om skällande fågelhundar så är ska hunden inte bara självständigt söka av terrängen och där finna fågel utan den ska sen klara av att förfölja, lokalisera och hålla kvar fågeln i trädet tills jägaren kan komma fram och skjuta bytet. På jaktprov har man spaltat upp dessa efter varandra givna förutsättningar och valt att poängsätta dessa. Poäng för hur hunden söker av terrängen, dvs vilket fart den håller samt med vilken vidd och hur väl den hittar fågel får hunden alltid. En stor del, 25 av 100 möjliga poäng på ett jaktprov delas ut pga söket. I dagligt tal så brukar dock man när man pratar om sök bara inkludera sökets vidd och fart. När en hund klarat av att söka självständigt och finna fågel och sen lokalisera den i träd så får den om den lyckas skälla mer än en minut poäng för sitt skall. Skallet mäts utifrån hörbarhet, hur hunden lyckas anpassa sitt skall efter skallobjektet med mera men framförallt är grunden för ett bra skall att det är så pass tätt att jägaren i skydd av ljudet kan komma in och skjuta fågeln. En mängd andra faktorer ger också poäng under skallet och hunden kan sen tilldelas poäng för hur väl den förföljer stött fågel och om den klarar av att skälla samma fågel en gång till (eller flera). I den här texten så kommer jag nöja mig med att hunden har fått skallpoäng, dvs den har lyckats hålla kvar fågeln i minst en minut.

Orsaken till att jag väljer att fokusera på sök och skall här är att det i flera vetenskapliga granskningar både hos spetsar och andra raser visat sig att det är dessa två egenskaper som har högst arvbarhet. Observera här att arvbarhet inte är det samma som ärftlighet. Ett hundskall är alltid ärftligt (det är inget hunden lär sig), men det är inte säkert att det därför har hög arvbarhet. En egenskaps arvbarhet är ett mått på hur arv förklarar variationen inom en population (exempelvis en ras). Alltså, om skallet har hög arvbarhet så betyder det att genetiskt arv förklarar den variation som syns i rasen istället för miljöfaktorer som hur injagningen gått till och liknande. Följden av detta blir att om man har väldigt liten variation inom en ras vad gäller en egenskap så har man också automatiskt svårt att skilja ut arvbarhet från miljöfaktorer (exempelvis när på året ett jaktprov hålsl, eller i vilken landsända). Det är alltså så att vetenskapen har visat att vi har stor variation vad gäller sök och skall, och att detta är de två faktorer som dessutom har högst arvbarhet. Alltså är de också de enklaste att kontrollera i avel. Och som jag visar i förra stycket så har är dessa två egenskaper också extremt viktiga när det gäller skällande fågelhundar. Vi kan använda dessa två egenskaper som mått på hur bra vi kan förvänta oss att en jakthund genetiskt sett är. Sen är det upp till ägaren att plocka fram det bästa ur hunden och helt klart är att oavsett hur bra egenskaper en hund ärver från sina föräldrar så blir det aldrig en bra jakthund om den bara står ute i hundgården hela hösten. 

Jag har valt att göra en undersökning utifrån dessa två egenskaper hos norrbottenspetsen, söket och skallet och så vill jag se om det finns ett släktskap mellan hundar som har fått höga poäng på båda dessa egenskaper samtidigt på jaktprov. Man kan alltid diskutera vad som är högt men som jag inledde så är avel ett riktat urval som ska leda till att en genomsnittlig hund blir bättre. Vi måste därför efterfråga poäng på dessa egenskaper som är tydligt högre än genomsnittets för att det ska vara meningsfullt.

Med detta som förutsättning så efterfrågade jag hos SSF alla de hundar som på jaktprov lyckats få 9p eller 10p på sökets vidd och fart samtidigt som de fått skalltäthet på 85 per minut eller mer. För att göra det hanterbart så efterfrågade jag enbart hundar födda 2010 eller senare. Slutresultatet har jag inte intresserat mig för här, jag är bara intresserad av egenskaperna som sådana. Det är ju så att en hund som söker med 10p och skäller 100 skall per minut men inte lyckas komma högre än 64p och ett tredjepris inte har sämre egenskaper än en hund som lyckas få 11p mer och få ett förstapris. Till viss del hänger detta nämligen på faktorer som inte hunden själv kan lastas för – exempelvis fågeltillgång. Genetiskt sett så vet vi iallafall att egenskaperna finns där, för utan att det finns genetik som gör att hunden skäller 100 per minut så kan den helt enkelt inte göra det. Valet av 85 är godtyckligt men har sin bakgrund i att rätt så många hundar når upp till 80 men så fort man börjar gå över det så är vi på ett fåtal hundar.

Bakgrund här är att 1326 hundar har fötts i Sverige sen mellan 2010 och 2019. Frågan som ställts, hur många hundar under den perioden har nått minst 9p på sök OCH 85 i skalltäthet lämnar svaret 42 (vilket ju alla vet är meningen med livet efter Liftarens guide till galaxen)

42 av 1326 hundar födda de senaste tio åren har alltså lyckats att samtidigt visa extremt goda egenskaper både vad gäller sök och skall. Dessa utgör 3,4% av de födda hundarna under perioden. Nu ska det läggas till att några av hundarna är födda utomlands men för enkelhetens skull så räknar jag dem som svenska.

Då har vi kommit så långt så att vi kan konstatera att urvalet av hundar här faktiskt är ett urval av hundar på rasens bättre halvdel när det gäller jakt och vi bör bland dessa kunna finna lämpliga avelshundar och vi bör med hjälp av detta kunna identifiera andra hundar som kan vara aktuella för avel. Med det menar jag exempelvis kullsyskon eller avkommor som ännu inte startats på prov. Jag kommer att gå igenom var och en av de 42 hundarna vad gäller släktskapet med andra hundar på listan och betydelse för aveln som varit och även ge förslag på framtida avelshundar.

Jag kommer att gå igenom listan i bokstavsordning från A-Ö på sidorna som följer och alla hundar som själva är med på egna meriter i listan markeras med fet stil i namnet.

 

BG Milla: Norskfödd tik, en kull med finsk hane – Kessi.

Blümchens Khaleesi: Tik efter Simanansärken Pikkutsirte, Fader Trollfågelns Pelle som är kullbror till Trollfågelns Aya, halvbror till Klingermyrans Thrax, Klingermyrans Rossi, Lybergets Kelly, Lybergets Tuva. Dessa delar far – Norrpojkens Titus.

Bratthögens Rango: Hane, halvbror med Skarnäbbens Nea, dessa delar far – Pohjanukon Tuima

Brattstans Axa, Tik, halvsyster med Brattstans Tyra, dessa delar mor – Brattstans Sinja.

Brattstans Tyra, Tik, halvsyster med Brattstans Axa, dessa delar mor – Brattstans Sinja. En kull med Uttersjöns Mikko

Fanbyklackens Salix, Hane

Flatatorpets Askja, Tik efter Överstjuktans Gunnar och Lybergets Mira – kullsyster till Lybergets Kelly och Lybergets Tuva. Halvsyster till Trollfågelns Aya, Klingermyrans Thrax och Klingermyrans Rossi. Alla dessa delar far – Norrpojkens Titus.

Guri Malla’s Nob Azenta, Tik, halvsyster till Trollfågelns Mercedes samt Stenskravlets Ruff. Dessa delar far – Bratthögens Nisse-Karlsson

Hedwig, Tik

Klingermyrans Rossi, Hane som är kullbror med Klingermyrans Thrax. Halvbror med Trollfågelns Aya, Lybergets Tuva och Lybergets Kelly. Desa delar far – Norrpojkens Titus. Har en kull med Överstjuktans Chessie som är mor till Överstjuktans Coffy, Överstjuktans Gunnar, Överstjuktans Lisbeth Salander och Överstjuktans Vips samt en kull med Ulriksdalskogens Tess.

Klingermyrans Thrax, Hane som är kullbror med Klingermyrans Rossi. Halvbror med Trollfågelns Aya, Lybergets Tuva och Lybergets Kelly. Desa delar far – Norrpojkens Titus.
Har en kull med Viltmästarns Pinglan, mor till Trollfågelns Aya, en kull med Röjåsens Vilja, en kull med Skarnäbbens Nea och en kull med Skarnäbbens Taiga

Klingsboda Tina, tik som är halvbror med Klingsboda Yapp, dessa delar mor – Stenslands Bessan. Har en kull med Luspnäsets Kiltti.

Klingsboda Yapp, hane som är halvbror med Klingsboda Tina, dessa delar mor – Stenslands Bessan. Också halvbror med Tjärbäckens Nalle, dessa delar far – Odensala Skogens Kasper. Har kullar med Mimi – mor till Guri Malla’s Nob Azenta. Bratthögens Keja – mor till Bratthögens Rango. Överstjuktans Tess – kullsyster till Överstjuktans Coffy och Överstjuktans Gunnar. Saga samt också Lybergets Lova – kullsyster till Lybergets Tuva och Lybergets Kelly

Koda, Hane efter Kolgårdens Rambo och Lybergets Saga – kullsyster med Lybergets Kelly och Lybergets Tuva. Halvbror med Pilkalampinoppis Vira, dessa delar far.

Kolgårdens Cindy, Tik som har en kull med Nalta Äljest Bängt.

Kroknäbbens Pila, tik som är halvsyster med Tunnersjöbäckens Tindra, dessa delar far – Mirro.

Lybergets Kelly, Tik som är kullsyster med Lybergets Tuva. Halvsyster till Klingermyrans Thrax, Klingermyrans Rossi och Trollfågelns Aya, dessa delar far – Norrpojkens Titus.

Lybergets Tuva, Tik som är kullsyster med Lybergets Kelly. Halvsyster till Klingermyrans Thrax, Klingermyrans Rossi och Trollfågelns Aya, dessa delar far – Norrpojkens Titus. Har en kull med Tålsmarks Grutle.

Mahokanmäen Zäkä, finsk hane som deltagit på nordiskt mästerskap

Nalta Äljest Bängt, Hane som har kull med Kolgårdens Cindy samt Trollfågelns Aya

Pilkalampinoppis Vira, Tik som är halvsyster med Koda, dessa delar far – Kolgårdens Rambo

Selma, Tik som är efter Freja och Klingsboda Raiku – som är kullbror till Klingsboda Tina

Simanansärken Pikkuliemu, Finsk tik som deltagit på nordiskt mästerskap. Kullsyster till Simanansärken Pikkutsirte.

Simanansärken Pikkutsirte, Tik som är kullsyster till Simanansärken Pikkutsirte. Mor till Blümchens Khaleesi. Har kullar med Jack, Trollfågelns Pelle som är kullsyster till Trollfågelns Aya samt Brattstans Zack som är halvbror med Brattstans Tyra.

Skarnäbbens Kiro, Hane som är efter Skarnäbbens Nea. Halvbror till Skarnäbbens Konjak, Skarnäbbens Livli och Skarnäbbens Ståscha, dessa delar mor.

Skarnäbbens Konjak, Hane som är efter Klingermyrans Thrax och Skarnäbbens Nea. Halvbror med Skarnäbbens Kiro, Skarnäbbens Livli och Skarnäbbens Ståscha, dessa delar mor.

Skarnäbbens Konrad, Hane som är halvbror med Skarnäbbens Nea och Skarnäbbens Taiga. Dessa delar mor – Pötbobäckens Gry. Har kull med Sjuskinnåns Assa, parad med Pilkalampinoppis Raja – halvsyster med Pilkalampinoppis Vira samt BG Milla

Skarnäbbens Livli, Tik efter Skarnäbbens Nea, Kullsyster med Skarnäbbens Ståscha, halvsyster med Skarnäbbens Konjak och Skarnäbbens Kiro – dessa delar mor. Parad med Tjädervinets Taro – Halvbror till Brattstans Tyra – dessa delar far.

Skarnäbbens Nea, Tik som är mor till Skarnäbbens Kiro, Skarnäbbens Konjak, Skarnäbbens Livli samt Skarnäbbens Ståscha. Halvsyster till Skarnäbbens Konrad samt Skarnäbbens Taiga, de delar mor – Pötbobäckens Gry. Har kull med Norrpojkens Titus – far till Trollfågelns Aya, Lybergets Tuva, Lybergets Kelly, Klingermyrans Thrax samt Klingermyrans Rossi. Har även kull med Klingermyrans Thrax, Nuuskulammen Niki samt Nelzon.

Skarnäbbens Ståscha, Tik efter Skarnäbbens Nea, kullsyster med Skarnäbbens Livli. Halvsyster med Skarnäbbens Konjak och Skarnäbbens Kiro – dessa delar mor.

Skarnäbbens Taiga, Tik som är halvsyster med Skarnäbbens Nea samt Skarnäbbens Konrad, dessa delar mor – Pötbobäckens Gry. Har en kull med Klingermyrans Thrax.

Skogsmylltans Birka, Tik, har kull med Trollfågelns A O Zischang – som är efter Trollfågelns Aya samt med Ystibackans Tintin som är efter Lybergets Tuva

Stenskravlets Ruff, Hane som är halvbror med Guri Malla’s Nob Azenta samt Trollfågelns Mercedes. Dessa delar far – Bratthögens Nisse-Karlsson.

Tjärbäckens Nalle, Hane som är halvbror med Klingsboda Yapp. Har kull med Koivunevan Jierrta, parad med Stenbergets Lindsie.

Trollfågelns Aya, tik som är mor till Trollfågelns Mercedes. Halvsyster med Lybergets Tuva och Lybergets Kelly samt Klingermyrans Thrax och Klingermyrans Rossi – alla dessa delar far – Norrpojkens Titus. Har kull med Bratthögens Nisse-Karlsson – far till Trollfågelns Mercedes, Stenskravlets Ruff och Guri Malla’s Nob Azenta. Har även kullar med Pohanukon Aapo, Caru samt Nalta Äljest Bängt.

Trollfågelns Mercedes, tik som är efter Trollfågelns Aya. Halvsyster med Stenskravlets Ruff och Guri Malla’s Nob Azenta, dessa delar far – Bratthögens Nisse-Karlsson.

Tunnersjöbäckens Tindra, Tik som är halvsyster med Kroknäbbens Pila, dessa delar far – Mirro. Har en kull med Överstjuktans Coffy samt en kull med Klingsboda Edison.

Ulriksdalskogens Tess, Tik som har kull med Klingermyrans Rossi, Nalta Äljest Curt – halvbror till Nalta Äljest Bängt samt är parad med Överstjuktans Coffy.

Övertjuktans Coffy, Hane som är kullbror med Överstjuktans Gunnar. Halvbror till Överstjuktans Lisbeth Salander och Överstjuktans Vips, dessa delar mor – Överstjuktans Chessie. Har kullar med Tunnersjöbäckens Tindra, Klingermyrans Kajsa – kullsyster till Klingermyrans Thrax och Klingermyrans Rossi samt halvsyster till Trollfågelns Aya, Lybergets Tuva och Lybergets Kelly. Har även kull med Ronja och är parad med Ulriksdalskogens Tess.



Överstjuktans Gunnar, Hane som är kullbror med Överstjuktans Coffy. Halvbror till Överstjuktans Lisbeth Salander och Överstjuktans Vips, dessa delar mor – Överstjuktans Chessie. Har kullar med Luspnäsets Donna, Lybergets Mira som är kullsyster med Lybergets Tuva och Lybergets Kelly samt Skarnäbbens Tundra som är halvsyster till Skarnäbbens Taiga, Skarnäbbens Nea samt Skarnäbbens Konrad, dessa delar mor – Pötbobäckens Gry.

Överstjuktans Lisbeth Salander, Kullsyster med Överstjuktans Vips, halvsyster med Överstjuktans Coffy och Överstjuktans Gunnar. Dessa delar mor – Överstjuktans Chessie.

Överstjuktans Vips, Kullsyster med Överstjuktans Lisbeth Salander, halvsyster med Överstjuktans Coffy och Överstjuktans Gunnar. Dessa delar mor – Överstjuktans Chessie.


Som tydligt framgår så finns det mönster bland det hundar som har bäst sök och skall. De är släkt med varandra och har kullar med varandra. Vi kan se att vissa hundar som Norrpojkens Titus både har många avkommor men också att många av dem är med på listan här – hela 5 av 42 är efter honom. Bratthögens Nisse-Karlsson har med tre på listan, Kolgårdens Rambo har två, Klingsboda Yapp har två, Mirra har två och Pohjanukon Tuima har två på listan.

Bland tikarna har Överstjuktans Chessie 4st avkommor på listan, Skarnäbbens Nea har 4 Pötbobäckens Gry har 3, Brattstans Sinja 2 och Raskflons Ronya har 2.

Om man vill kan man använda det här materialet för att identifiera intressanta kandidater för avel. Jag visar här nedan några exempel som borde vara intressanta.

* Ulriksdalskogens Tess och Klingermyrans Rossi

* Kolgårdens Cindy och Nalta Äljest Bängt

* Överstjuktans Coffy och Tunnersjöbäckens Tindra

* Avkommor efter Mirro

* Avkommor efter Bratthögens Nisse-Karlsson

* Avkommor efter Klingsboda Yapp

* Avkommor efter Brattstans Tyra samt hennes syskon

* Avkommor efter Överstjuktans Chessie

* Avkommor efter Simanansärken Pikkutsirte

* Koda samt syskon



Naturligtvis blir omeriterade kullsyskon och halvsyskon till hundarna i listan genast intressanta när man har sett att sambanden är så klara.

Det här är alltså inte en uppmaning att fortsätta avla på välanvänt blod utan tvärtom ett sätt att argumentera för att sprida ut parningarna på fler hundar – även på omeriterade hundar. Det är ganska lätt att identifiera kullar där det bör finnas jaktligt starka kandidater. Nu kan det vara så att de är svaga på nåt annat, det kan vara exteriör eller hälsa eller mentalitet. Det är en annan fråga. Jag är mest intresserad av vad man kan göra med det jaktliga. Alltså, istället för att para ytterligare en gång på Klingermyrans Thrax så kan man (i framtiden) välja en avkomma från kombinationen med Skarnäbbens Taiga istället. Jag är ganska säker på att man vet åt vilket håll en sån parning lutar jaktligt!

Det går som vanligt fint att kontakta mig för frågor, diskussioner eller råd kring avel.

MVH
Kim, Nobsen Kennel

Jo, för den som undrar så är alltså mina tikar

Skarnäbbens Ståscha

Trollfågelns Mini, avkomma efter Trollfågelns Aya, Kullsyster med Trollfågelns Mercedes, halvsyster med Guri Malla’s Nob Azenta samt Stenskravlets Ruff. Har en kull med Skarnäbbens Tiko, kullsyster till Skarnäbbens Taiga, halvbror till Skarnäbbens Konrad och Skarnäbbens Nea.

PRA och Retinopati

Norrbottenspets har ett hälsoprogram för ögon sen ganska många år, inte för att begränsa katarakt som många tror utan på grund av PRA. PRA, Progressiv Retinal Atrofi (fortskridande sönderfall av näthinnan) är en allvarlig ärftlig recessiv sjukdom som förekommer inom norrbottenspets. För att en hund ska bli sjuk krävs att båda föräldrarna är anlagsbärare. Alla avkommor efter en sjuk hund blir också själva anlagsbärare men inte nödvändigtvis sjuka. Det beror på hur den andra förälderns status är. Det är konstaterat att PRA-formen hos norrbottenspets är prcd-PRA och för det finns ett patenterat DNA-test. Med hjälp av ett enkelt svabb-prov i tandköttet kan man därmed konstatera att en hund bär eller inte bär på anlaget.

Den i dagsläget enda allmänt kända anlagsbäraren när de gäller gjorda DNA-test är min egen hund Trollfågelns Mini. Det går inte att avgöra från vem av föräldrarna anlaget kommer eller om båda är anlagsbarare utan att man testar dessa också. Det är utan test 50% chans att det kommer från vardera av föräldrarna. Till detta ska man lägga att Optigen som äger patentet på testet säger att ungefär 7% av de testade hundarna i rasen är anlagsbärare. Det innebär vid slumpvis parning utan hänsyn till annat att vi kan förvänta en sjuk hund på 200 födda valpar statistiskt sett.

Hälsoprogrammet är skrivet så att hundar som vid ögonlysning konstateras ha PRA beläggs med registreringsförbud för avkomma. För anlagsbärare finns inga såna hinder då programmet är skrivet före möjligheten till DNA-prov fanns. Det är helt oproblematiskt att para en anlagsbärare så länge man parar med en partner som är testad fri från anlaget. Man kan också bara två fri-testade hundar och då blir alla avkommor i en sån kombination heriditärt fria från anlaget.

PRA är en speciell form av retinasjukdom men det går att misstänka att eftersom konstaterad PRA medför avelsförbud så kan det finnas hundar där veterinären varit lite tveksam och därför sätter diagnos ”övrig retinatjukdom” eller ”retinopati” istället för att skriva PRA. Det här innebär absolut inte att alla som har retinopati egentligen har PRA men det är en möjlighet. Det är också så att vid flera av fallen med ”retinopati” så är det bara konstaterat på ett öga men PRA uppträder alltid på båda ögonen. Nedan följer en tabell över diagnosticerade hundar med PRA eller andra retinasjukdomar. Observera att det även finns släktskap mellan många av hundarna i tabellen.

Observera att det kan finnas flera former av PRA samtidigt i en hundras, DNA-prov innebär därmed inte att ögonlysning inte behövs. Att en hund är heriditärt fri gäller i dagsläget enbart prcd-PRA och inte andra former av PRA.

 

Epilepsifall norrbottenspets Finland

Här är den officiella listan över epilepsifall i Finland. Listan är där offentlig men man får förvänta sig att det kan finnas fall som inte är med på listan, antingen för att de bara är ”misstänkta” eller att ägaren helt enkelt inte sagt ifrån. De flesta fallen är dock troligen med då det idag är svårt att hålla sånt här hemligt.

Epilepsifall norrbottenspets

Jag har samlat ihop en lista med hundar som fått epilepsi eller anfall som liknas vid epilepsi. Alla är inte konstaterade av veterinär eller medicinerade men listan är trovärdig. På listan tas upp svenska fall eller fall som är intressanta för de svenska fallen på annat sätt. Listan är på inget sätt komplett och försöker inte gör något sådant intryck, det är fullt möjligt och troligt att det finns en del ytterligare fall men troligen täcker dessa i någorlunda stor grad de fall som är kända i rasen, det är iallafall inte en marginell lista. Oavsett hur lång en sån när lista blir så kommer det alltid att finnas fall som inte är kända eller med på listan men genom att hjälpas åt så blir den så komplett som det går att få den. Aveln kommer ändå alltid att vara förbundet med risker av olika slag, hur väl man än känner till sjukdomsläget.

Det finns flera orsaker till att jag väljer att samla ihop en sådan här lista och göra den offentligt. Den första orsaken är rent personlig, när jag som tikägare hör av mig till Finland för att para med finska hanhundar så nekas jag ofta med hänvisning till att de svenska epilepsifallen hålls hemliga. Det är alltså för mig personligen, men också för andra tikägare, ett reellt avelshinder. Eftersom rasen mår bra av att vi samarbetar över gränserna så är det här ett sätt för mig personligen att vara med och försöka förbättra möjligheterna för svenska tikägare att para med fina och bra jakthundar i Finland. Det är oerhört tröttsamt att gång på gång mötas av argumentet att man inte får komma och para för att Sverige hemlighåller sina epilepsifall och att därmed är alla hundar misstänkta som sjuka.

En annan orsak är att som uppfödare måste man försöka avla så att man inte får sjuka avkommor. Det är en etisk grundregel i hundaveln. Eftersom det idag inte finns någon insyn för uppfödarna, hanhundsägare eller valpköpare i var man kan förvänta förhöjd eller låg risk för epilepsi och att verktyget som kommit att kallas EP-tal inte är tillgängligt för alla uppfödare utan bara för dem med insyn i epilepsifallen så blir det en skevhet i aveln. Det ska inte vara så att ett fåtal personer ska ha insyn och kan dra fördel av att kunna planera sin avel gällande sjukdomar som inte är tillgängligt för alla. Det är dock viktigt att veta hur själva ep-talet fungerar. Det är INTE ett risktal utan det är en nedärvningsmodell för hur sjukdomen ärvs. Risk beräknar man på ett annat sätt. Ett ep-tal kan vara över 2,00 men en risk kan aldrig vara större än 1,00. Med det sagt så är ep-talet ett mycket bra sätt att ändå identifiera hundar där man kan förutse fall av epilepsi. Från finsk spets vet man att riske för epilepsi är kraftigt höjd för hundar som har ett ep-tal över 1,7.

Det är absolut inte för att skapa en konflikt med den svenska rasklubben som jag gör detta. Det här är min egen lista, rasklubben har sin lista och den får de göra hur de vill med även i fortsättningen. Sjukdomen i sig är inte något som är hemligt utan det har i många år öppet talats om en del hundar som sjuka både bland uppfödare och ägare, det är bara ingen som gjort en lista och publicerat den.

Avel handlar om mer än epilepsi som hur man än vänder och vrider på det är en sällsynt om än allvarlig åkomma. Som uppfödare är man tvungen att väga in allt från jakt via mentalitet till exteriör, fertilitet och sjukdomar. Epilepsi är bara en liten del och den är om man använder sig av ep-talet en faktor som inte skulle behöva läggas särskilt mycket energi på. Listan kommer att ökas på när jag får information om fall som inte tas upp.

Nytt för Finland är nu att Viti SF07750/90 officiellt kan ses på som nedärvare av epilepsi och att hans ep-tal nu kan sättas till det korrekta talet i de offentliga databaserna. Tack vare att han har avkomma i sverige med åkomman har inte finland själva kunnat sätta rätt tal pga att listan inte är offentliggjord i Sverige. Att det inte varit allmänt känt att han är nedärvare har tyvärr drabbat andra hundar som då i onödan misstänkligjorts för närstående fall. Den här listan är med på att rätta upp i det.

Tack till alla uppgiftslämnare och tack till alla som tror på öppenhet, transparens och delaktighet. Här kommer nu listan där de sjuka hundarna är sorterade efter födelsedatum.

Epilepsi hos norrbottenspets

Det är dags att släppa katten ur säcken.

Den som har information om epilepsifall inom norrbottenspets är välkommen att e-posta mig om detta. Det kan vara nutida fall eller långt tillbaka helt till 70talet, renrasiga eller blandraser med en renrasig förälder som är norrbottenspets.

Skriv din relation till hunden, om du är ägare, uppfödare eller på annat sätt känner till att den har/hade epilepsi eller epilepsiliknande anfall. Skriv även om hunden är diagnosticerad av veterinär, medicinerad och liknande info. Lämna telefonnummer så att jag kan ta kontakt för mer information.

Informationen kommer att användas till en lista som kommer att göras offentligt tillgänglig. Insamlingen av den här informationen har ingenting med någon nationell rasklubb att göra utan är mitt eget initiativ.

När jag har en lista på minst 10 hundar så kommer den att publiceras. Namn på uppgiftslämnare kommer inte att publiceras utan bara namn och registeringsnummer i de fall det finns (renrasiga hundar) samt föräldrarnas namn och registreringsnummer.

Skriv till mig på: kim.p.backlund@gmail.com

På förhand tack

Kim