Frisk hund eller riskhund?

Frisk hund eller riskhund?

All avel bygger på att man parar på konstaterat ej sjuka hundar. Det regleras bland annat av SKKs grundregler. Vissa kontroller styrs av i förväg av specialklubb bestämda hälsoprogram. For norrbottenspets så gäller detta hälsoprogrammet för ögon som syftar till att stoppa spridningen av PRA. För finsk spets finns inget tvingande hälsoprogram, däremot rekommenderas att avelsdjuren undersöks för patella.

Just det att det är avelsdjuren vi undersöker är viktigt när man ska föra en diskussion kring risker med avel. Ofta hör man någon mer eller mindre trovärdigt uttala sig kring risken med en specifik hund, eller en “blodslinje”. Man kan höra exempelvis “para inte med den hanen, han har hög risk för patella”. Om då hanen är undersökt för just patella och konstaterat frisk så betyder alltså den här riskvärderingen av honom att man använder antingen andra hundars resultat för att avelsvärdera hanen eller så uttalar man sig utan kunskap om andra hundars resultat och gör ändå en sån avelsvärdering. Kan vara att man uttalar sig på grund av att det finns ett patellafall flera generationer bakåt i hanens stamtavla.

Risk, definitionsmässigt är sannolikheten att något inträffar. Risk uttrycks som ett tal mellan 0 och 1 där 1 innebär att detta alltid inträffar och 0 att det aldrig inträffar. Om vi använder PRA som exempel här så innebär det att om man parar två anlagsbärande men friska hundar en risk på 0,25 att en valp blir sjuk. Detta eftersom vi vet att PRA nedärvs recessivt. Risken blir alltså aldrig högre för ett recessivt anlag där båda föräldrarna är friska än just 25%. Om risken skulle vara högre så innebär det alltid att minst en av föräldrarna är sjuka – och därmed inte får avlas på. Med recessiva anlag så vet man att alla avkommor efter en sjuk hund också kommer att bära på anlaget. För att undvika detta, dvs en spridning av ett negativt anlag, så testar vi alltså våra hundar.

När man parar hundar som är affekterade av recessiva anlag som patella, PRA, vissa former av katarakt eller epilepsi så ger man snabbt fäste i populationen av det negativa anlaget. Enklaste sättet att undvika detta är då att inte använda affekterade hundar i avel. När man å andra sidan konsekvent utesluter dessa hundar ur aveln så får man mycket snabbt ett avtagande av antalet sjuka hundar och av antalet anlagsbärare i populationen. Teoretiskt så fungerar det så här.

Låt säga att genotypen för anlagsfri är F/F, att genoptypen för anlagsbärare är F/a eller a/F och att genotypen för affekterad (dvs sjuk) hund är a/a.

Vi parar två kända anlagsbärare för patella. Detta vet vi att de är eftersom båda har en förälder som har fått diagnos för detta.

En kombination mellan dessa ser då ut som följer statistiskt sett vid 4 valpar.

1 valp blir anlagsfri F/F
2 valpar blir anlagsbärare F/a
1 valp blir affekterad a/a

utfallet av kombinationen kan man sen kontrollera genom att göra patellaundersökning.

Vad får det här för konsekvenser för hela populationen? Låt säga att vi startar vid ett läge där 25% av hundarna i en hel ras är affekterade. I vårt exempel så säger vi då att var fjärde norrbottenspets har patella luxation. Grundförutsättningen är att vi inte parar på affekterade hundar alls, dvs i ett sånt läge så undersöks alla hundar i avel för just patella. De andra två genotyperna, dvs anlagsfri och anlagsbärare förekommer i förväntad fördelning, dvs 25% resp 50%. Eftersom vi vet att vi inte använder affekterade hundar i avel så utesluts alltså 25% av hundarna därifrån direkt. de andra hundarnas genotyp känner vi inte till då det saknas ett genetiskt test för patella men vi vet genom palpation att de iallafall inte är affekterade. Det absolut värsta utfallet vi kan få när vi ska para i en sån population är att ALLA parningar genomförs mellan två anlagsbärande föräldrar. I verkligheten så skulle en hel del parningar genomföras med hundar som inte är anlagsbärare alls och en andel av parningarna skulle också vara mellan två hundar som inte är anlagsbärare. Så hur skulle antalet sjuka hundar i en sån population utvecklas i generation för generation?

Utgångspunkten är alltså 25% affekterade hundar. Vi utesluter dessa ur avel genom att vi kontrollerar dem hos veterinär och får ett UA på hunddata på våra avelsdjur. I denna tänkta population så är alltså inte den genotypen för avelshundarna känd. Men vi vet att eftersom de inte är sjuka så är de antingen anlagsfria eller anlagsbärare och från exemplet med vår kull med två anlagsbärande hundar så vet vi att hundarna är antingen F/a, a/F eller F/F och att fördelningen är 33,3% på var av dessa.

Så det inte missförstås. När vi har fyra valpar och en blir sjuk så är sannolikheten ¼, dvs 0,25 = 25%. Den valpen tar vi då bort ur avel vilket lämnar oss med tre valpar som går vidare i aveln och då utgör var och en av dessa ⅓, dvs 0,333 = 33,3%. Sannolikheten för att en hund är anlagsbärare är då (utan att vi känner till hur det faktiskt ser ut) a/F + F/a vilket är det samma som 0,333 + 0,333. Vi har alltså i utgångsläget en risk för att varje avelshund är anlagsbärare 0,67. I en population som den vi antar där 25% av hundarna är affekterade – dvs har patella, så är 50% anlagsbärare. Sannolikheten för att en hund blir anlagsbärare i nästa generation är då sannolikheten att hundarna i 1a generationern är anlagsbärare multiplicerat.

Så här:

Sannolikheten för att vår avelshund är anlagsbärare är 0,67. Om vi kombinerar två såna hundar så blir sannolikheten att avkomman är anlagsbärare 0,67×0,67=0,449 dvs 45%.

Vad innebär detta? Jo, genom att vi utesluter ett antal sjuka hundar ur avel och använder friska hundar även de som är anlagsbärare så reducerar vi andelen anlagsbärare från 50% till 45% på en enda generation. Vi vet också att maximalt 25% av avkommorna blir sjuka vilket innebär att andelen sjuka hundar i populationen då blir 0,25×0,45=0,112, dvs 11,2% i vår första generation blir affekterade.

Vi går alltså från vårt utgångsläge med en norrbottenspets där var fjärde hund är sjuk och hälften är anlagsbärare till en situation där ungefär var tionde är sjuk (11,2%) och 45% är anlagsbärare på bara en enda generation och det genom att vi gör en så enkel åtgärd att vi undersöker våra hundar för patella. Den här minskningen fortsätter sen i nästa generation så att talen då ser ut som i bilden.

Screenshot 2020-02-02 at 09.41.55
bilden är lånad från http://www.ssvo.se/ogonhalsa.pdf

Det här innebär att vi genom att undvika att avla på sjuka hundar från en utgångspunkt på 25% sjuka hundar är nere på 5% sjuka hundar redan efter 3 generationer. Ett recessivt anlag får aldrig fäste i en population så länge vi undersöker våra avelsdjur – ÄVEN om vi vet att vi samtidigt använder anlagsbärare i aveln.

Då åter till begreppet risk. Är det nödvändigt att utesluta en hund ur aveln för att den har ett syskon som är affekterat? Nej. den typen av riskberäkningar gör bara att vi begränsar antalet tillgängliga avelshundar mer än nödvändigt. Vi har ett exponentiellt avtagande av antalet sjuka hundar bara genom att vi undersöker de hundar som faktiskt går i aveln. Det enda beslut vi faktiskt behöver ta är att vi inte avlar på sjuka hundar.

Vi behöver alltså inte granska varenda avelshunds syskon och halvsyskon för att på så vis kunna beräkna risken för att en avkomma blir sjuk. En sån beräkning skulle nämligen alltid kräva att alla hundar alltid har en korrekt diagnos. Så fort ett enda syskon eller halvsyskon inte är undersökt så kan vi inte beräkna risken. Uttalanden som “det är risker med den linjen” eller “det är en riskhund” är alltid i första hand styrda av känslomässiga argument snarare än rationellt tänkande. Med rationellt tänkande så VET vi att antalet affekterade hundar mycket snabbt avtar så länge man faktiskt undersöker hunden man tänkt avla på. Detta sker automatiskt och helt och hållet oberoende av vad för anlag som syskon och halvsyskon bär på. Det är faktiskt så enkelt att vi kan säga att hundar som inte själva ska användas i aveln är ointressanta för aveln. Ska man inte avla på vår avelstiks bror så är broderns diagnos ointressant. Ska han däremot in i aveln, ja då måste vi veta att han är frisk. Tänk på att vårt resonemang om ett recessivt anlag som har gjort 25% av hundarna i en ras sjuka är ett helt extremt exempel som inte har rot i verkligheten. I verkligheten vet vi att för 2019-2020 så har 88 norrbottenspetsar undersökts för patella och det är bara en hund med diagnos. Det är visserligen två diagnoser utfärdade men den ena har sen friats av samma veterinär som utförde den första diagnosen. Vi är ännu inte där att alla hundar i avel undersöks, men det är ganska få parningar idag där båda ej är undersökta. För varje år som går så får vi fler och fler hundar som undersöks och därmed mindre och mindre risk att vi får sjuka hundar i nästa generation – helt enkelt för att vi gör något så simpelt som att utesluta de med diagnos.

Vi ser också utifrån bilden att vi aldrig kommer att få noll affekterade hundar i en ras med ett sånt här anlag men att det väldigt snabbt når under 5% även från en situation där 25% är sjuka. Det här är ett resonemang som gäller för alla recessiva sjukdomar.