Patellarisk hos våra spetsar

Jag påstår i min förra text att så länge man patellaundersöker sin avelshund före avel så är inte patella ett problem på rasnivå. Jag ska nu visa varför det är så.

Först så ser vi till hur statistiken ser ut för de olika raserna och börjar med norrbottenspets.

Sen 1/1 2010 så har det gjorts 355 patellaundersökningar i rasen, 17 av dessa har varit med diagnos. En hund har två diagnoser (lateralt och medialt), totalt 13 hundar har kvarstående diagnos, dvs har inte friats vid en senare undersökning. 343 hundar totalt är undersökta, vilket alltså innebär att 12 hundar har gjort 2 undersökningar.

Detta ger oss att andelen norrbottenspetsar med diagnos är 13/324 = 3,79%

För finsk spets så gäller följande:

Sen 1/1 2010 så har det gjorts 699 patellaundersökningar i rasen. 26 av dessa har varit med diagnos. 25 har kvarstående diagnos, dvs har inte friats vid en senare undersökning. 688 hundar totalt är undersökta, det är 11 hundar som gjort patellakontroll 2 gånger.

Detta ger oss att andelen finsk spetsar med diagnos är 26/688 = 3,78%

Om vi nu utgår från att anlaget för patella är spritt i stora delar av rasen och att de hundar som kommer till undersökning är representativa för rasen som helhet är det så här det ser ut. Risken att få en sjuk hund är exakt på en hundradels procent (dvs på en tiotusendel) lika stor i båda raserna och risken att få en sjuk hund är väldigt liten.

Jag har tidigare skrivit om begreppet risk, att det är sannolikheten att något inträffar. Här sitter vi med en färdig risk för att ha fått en sjuk hund senaste 10åren. Vi vet att den är 3,78% eller helt i närheten. Vi vet naturligtvis att det finns fall som inte är med i den här statistiken men det är inte så viktigt på det stora hela om vi ändå tror att de hundar som kommer på kontroll totalt sett representerar rasen som helhet. Det finns ingen anledning att tro att det inte förhåller sig så eftersom de allra flesta hundarna som går i avel också kollas. Dvs vi vet att i nästa generation av båda våra raser så är nästan alla föräldrarna med i den här statistiken – smart va! Vi kan alltså med absolut säkerhet säga att de är representativa.

Istället för att beräkna risk eller gissa i den enskilda parningen (eftersom risk sällan beräknas så återstår gissningar) så kan vi beräkna risken på rasnivå om man skulle para slumpmässigt. Det gör vi egentligen inte i verkligheten men vi kan leka med tanken att aveln sprids i hela rasen i och att vi alltså inte parar på sjuka hundar (det gör vi inte så länge de är kollade). Vi kan då räkna baklänges utifrån hur många sjuka hundar vi har av de som kontrollerats och få fram hur spritt anlaget måste vara för att få fram det resultat vi sitter med.

Det beräknar man med något som heter Hardy Weinbergs formel:

1 = p² + 2pq + q²

där
p² = anlagsfria hundar
2pq är heterozygota anlagsbärare
q² = hundar som är sjuka

Eftersom vi känner till andelen sjuka hundar som är 3,78% så är

q² = 0,0378

q = √0,0378 = 0,1944 (genfrekvensen av patellanlaget)

Eftersom en hund bara kan ha två olika varianter och alltid måste ha minst en av dem så är genfrekvensen av patellanlag + genfrekvensen av normalanlag = 1.

dvs 1 = p + q

Vi har beräknat q till 0,1944 och vet därmed att p = 1-0,1944 = 0,8056

Vi kan därmed också beräkna andelen heterozygota anlagsbärare i rasen enligt:

1 = p² + 2pq + q²

andelen anlagsbärare = 2×0,1944×0,8056 = 0,3132

Vår population ser då ut som följer
Andel helt anlagsfria för patella = 1 – (0,3132+0,0378) = 1 – 0,351 = 64,9%
Andel heterozygota anlagsbärare = 31,3%
Andel sjuka hundar = 3,78%

I aveln så fungerar det så att vi selekterar mot det att ha diagnos, alltså att vi utesluter de sjuka hundarna ur avel så vi kommer hela tiden att få en förbättrad situation för varje generation som går. Vi får färre sjuka hundar och färre anlagsbärare enligt figuren:

Vi kan läsa av vart i diagrammet vi befinner oss och förutse hur det ser ut i nästa generation (normalt beräknar man en hundgeneration till 5år). Vi kommer alltså om vi fortsätter avla på undersökta hundar i nästa generation ha ungefär 25% heterozygota anlagsbärare.

Det är alltså så liten risk att man får en valp med patella senaste tio åren att om man skulle bestämma vem man ska para med vem med hjälp av en tärning så skulle den bara vara  3,78% för båda våra raser.

Jag påstår alltså med stöd av detta att man inte behöver utesluta hundar ur aveln pga gissningar av hur hög en risk är. Det enda vi behöver veta är att hunden själv som ska gå i avel faktiskt är frisk. Strikt sett så kan man minska risken att få en sjuk hund ytterligare, exempelvis genom att då slå ut alla kända eller misstänkta anlagsbärare ur aveln. De kända anlagsbärarna är då de som är föräldrar till en hund med diagnos. De misstänkta är syskon till hundar med diagnos och syskon till deras föräldrar. Det man då måste väga in är dels hur mågna hundar man utesluter (många!) och dels vad för andra konsekvenser man får exempelvis på jaktliga egenskaper. Vi ska komma ihåg att vi VET att för att få 3,78% sjuka hundar så har vi ungefär 30% anlagsbärare i populationen. Vi kan inte utesluta dessa 30% ur aveln, för vi vet helt enkelt inte vilka det är eftersom det inte finns något genetiskt test för patella (vilket det alltså gör för exempelvis pra). Frågan är om vi tjänar något på att utesluta enstaka hundar ur avel som har fått ett patellafall efter sig när vi ändå tillåter avel på alla andra anlagsbärare som vi inte känner till. Vinsten av att utesluta dessa enstaka hundar blir på rasnivå mycket liten men konsekvenserna kan bli stora för den enskilda uppfödaren.

Den snabbaste vinsten på rasens hälsa gör vi genom att hälsoundersöka våra hundar och sen bara avla på friska hundar – INTE på att vi utesluter hundar ur avel (samtidigt som vi tillåter avel på hundar som inte ens är undersökta). Alltså, även om det inte är ett krav för att få registrera valpar så bör alla undersöka sin hund som ska ut i avel. Vi kan heller inte peka ut enskilda uppfödare som att de har “patella-linjer” eller liknande. Detta eftersom anlaget är så spritt att 30% av hundarna är anlagsbärare, det tjänar alltså inget till att “hålla sig undan” såna uppfödare. Det handlar helt enkelt om otur att man parar två anlagsbärare med varandra (genom att fortsätta para en känd anlagsbärare så tar man däremot en kalkylerad risk).

Grundförutsättningen för att få en sjuk hund i nästa generation är att man parar två anlagsbärare med varandra samtidigt som vi utesluter de sjuka hundarna ur aveln. Sannolikheten för att avkomman blir anlagsbärare från föräldern är hälften av sannolikheten att föräldern själv är anlagsbärare och därmed kan vi beräkna risken i kommande generation i båda våra spets-populationer till (0,313/2)² = 0,0245 = 2,45%. Alltså helt utan att göra annat än att patellakontrollera våra avelsdjur.


(figuren ovan är lånad från http://www.ssvo.se/ogonhalsa.pdf)